Vi har ännu inte alla detaljer klara för oss efter gårdagskvällens fasansfulla terrordåd i Paris. Klart är att det är de dödligaste dåden i Europa på mer än ett årtionde, med tresiffriga antal döda och skadade.
Klart är också att huvuddelen av offren befann sig på Le Bataclan, en 150 år gammal teater mitt i den franska huvudstaden. Stället har med tiden utvecklats till att vara mycket mer än en teater och är i dag ett litet nöjespalats.
Jag skriver ”är”, men frågan är hur Le Bataclan kommer att gå vidare efter detta. Det som tidigare innebar glädje för så många är nu djupt kopplat till skoningslös terror och enorm sorg.
Frågan är också hur Eagles of Death Metal, som var sex låtar in i sin spelning när helvetet bröt ut på golvet framför dem, kommer att gå vidare. Bandet var fram till i går förknippat med humor och galen spelglädje, men är nu synonymt med dådet.
Alla som befann sig mitt i terrorn i Paris i går kväll kommer tvingas leva med ärr på insidan. De skadade och tusentals anhöriga till de döda och skadade har fått sina liv förändrade för alltid, i vissa fall till och med förstörda.
Ännu fler av oss som inte var på plats eller har turen att inte ha några nära och kära som direkt drabbades av dåden kommer att påverkas i stort och smått, inte minst på konsertgolven.
För låt oss inte hymla. Terrordåden i Paris fredagen den 13 november skapade ett ”före och efter”. Det var en bestående attack på oss alla.
Även om det är svårt att föreställa sig det just nu, måste vi på ett eller annat sätt gå vidare. Inte i dag och inte i morgon, men snart.
Vi får aldrig låta terrorn vinna. Inte ens när det ofattbara händer.
