I dagarna genomförde dreampopbandet Beach House två spelningar i Sverige. Första konserten ägde rum på Trädgår’n i Göteborg, medan konsertdag nummer två inträffade på Debaser Medis i Stockholm.
HYMN passade på att skicka en skribent till vardera spelning, för att se om upplevelserna skilde sig åt. Agnes Ström begav sig till Trädgår’n och Moa Lindstedt besökte Debaser. Ta del av deras upplevelser.
Beach House använder mörkret som kuliss på Trädgår’n
Det är mörk novemberkväll när Beach House träder in på Trädgårn’s scen, fyra svarta gestalter tar plats och med hjälp av en spotlight på scengolvet kan jag urskilja deras siluetter, framförallt Victoria Legrands långa yviga hår. Alldeles stillastående och med hår över ansiktet skapar hon en spöklik känsla och hennes röst framkallar rysningar av välbehag. När konserten tar sin början står Beach House höljda i dunkel.
Den 16 oktober släpptes albumet Thank Your Lucky Star. Bara två månader efter den föregående plattan Depression Cherry. Bandet förklarar Depression Cherry som en återgång till det enkla, och vill skapa en skiva långt bort från en kommersiell kontext. Nog har de lyckats, båda skivorna innehåller spår efter spår av enkla melodier, strukturerade kring en nästan repetitiv ljudbild.
Jag förvånas över hur Victoria Legrand kan vara så stillastående och samtidigt så kraftfull, så sprängfylld av röst. Vikt över keyboarden och med det långa håret över ansiktet rör hon sig knappt en millimeter under hela konserten, förutom de få gånger hon slänger med huvudet.
Höjdpunkten på konserten är den, för att vara Beach House, bombastiska låten ”10 Mile Stereo” från albumet Teen Dream. Scenen blir en stjärnhimmel, musikerna blir elektriska, Scally och Legrand har en musikalisk samhörighet som emellanåt går att ta på.
Beach House svala attityd och de hypnotiska låtarna vaggar publiken, men utan att framkalla sömn. Victoria Legrand väser fram ett tack för att vi låter henne vara tråkig, uppenbarligen helt oförstående över min och publikens oändliga fascination för varje litet steg hon tar. Nog är Beach House inga extroverter, men under vissa låtar överraskas jag över energin bandet utstrålar, sin introverta framtoning till trots. Legrands röst når nya höjder på låten Space Song och det finns en rockighet där som inte hörs på skiva. Alla på scen spelar musik under lugg, inåtvända men ändå med en utstrålning som suger oss in i melodierna.
Mot slutet av konserten är scenen återigen nästan helt mörk, sånär som på en lampa på golvet. Strax innan sista tonen tänds alla lampor och ljuset blir förödande starkt. Lika lugnt och stilla som de klev på kliver de av, och lämnar mig både bländad och berörd. Live lyckas Beach House med något de misslyckats med på skiva: de skapar eget liv och låtarna blir individer.
Foto: Samuel Isaksson
Beach House skapade magi på Debaser Medis
I torsdags ringlade kön ända mot Björns trädgård när ivriga Beach House-fans stod och stampade i novemberkylan för att äntligen få se den drömska pop-duon på svensk mark igen.
Beach House har sedan debuten 2006 hunnit släppa sex studioalbum, de två senaste i år. Indiegudarnas hypnotiska sound bygger på svärmiska texter till rullande gitarrackord och syntar som utgör stommen i bandmedlemmarna Victoria Legrands och Alex Scallys framgångssaga.
Under torsdagens spelning på Debaser Medis var lokalen knökfull med långa hår och huvuden på sned som gungade i takt med Beach House tidsenliga dream pop. En mer avskalad scenkuliss får man leta efter, men för duon kändes det helt rätt att låta en drömmig stjärnhimmel utgöra bakgrunden. Med sig hade Beach House både trummis och basist för att vid några tillfällen under spelningen kunna ljudmässigt ge de mäktigare låtarna den där extra tyngden. Och överraskande nog nosa på rockigare influenser. Låtlistan var varierad och bjöd på både äldre favoriter som ˝Walk In The Park” och fina live-tolkningar av nya låtar som ”Sparks”.
Det var inte mycket till introduktion när popduon gick på efter att förbandet Dustin Wong värmt upp scenen. Flera låtar spelades innan sångaren och keyboardisten Victoria Legrand tog till orden. Mellansnacket var ovanligt skämtsamt och samtidigt karaktäristiskt för Beach House som med glimten i ögat pratade om tankens kraft och kallade publiken ”magnificent dark lords and ladies”.
– We are lucky that ladies exist, one day I’ll be a lady, skämtade sångaren innan de första tonerna till mästerverket ”Myth” svepte ut i lokalen.
Victoria Legrands röst har tidigare jämförts med artister som Nico och Hope Sandoval från Mazzy Star, men jag kan också se samma influenser i Beach House scennärvaro. Det finns spår av både Mazzy Stars sköra framtoning och Nicos mer experimentella uttryck när dream pop-duon uppträder live.
En sak är säker, duon från Baltimore trollband Debaser publiken och skapade magi på ett sätt få band numera lyckas med. Helt enkelt en riktigt bra spelning. Låtlistan var balanserad, bandet tight, mellansnacket charmigt och när Victoria Legrand tog i lite extra i refrängen till ”Myth” så gick det rysningar längs med ryggraden. Och jag var långt ifrån ensam i lokalen om den känslan. Trots det var jag inte extatisk när jag lämnade Medborgarplatsen. Var det orimligt höga förväntningar? Kanske, oberoende det kvalificerar giget utan tvekan in på min topp fem-lista i år.
