Slowgolds tredje skiva är som att falla handlöst med vetskapen om att landa mjukt. Ljudbilden och texterna skänker både maktlöshet och trygghet. Albumets grundton kan beskrivas som melankolisk, begrundande och uppriktig. Stämningen är återhållsam utan att bli introvert. I centrum står sången. Dess hemlighetsfulla tonläge präglar hela skivan, som i enkla ord kan beskrivas som amerikainfluerad folkrock. Traditionella instrument som gitarr, piano och munspel fångar en tidlös anda.
Amanda Werne, personen bakom artistnamnet, har en förmåga att nå de innersta känslorna. Det blir aldrig konstlat. Inramningen gör att musiken griper tag, blir en del av det egna jaget, vilket resulterar i en närvaro som är svår att matcha. Låtarna omvandlas till lyssnarnas egna erfarenheter. Denna bedrift imponerar, Werne har en förmåga som överglänser de flesta musiker i samma genre. I Sverige är det för tillfället endast Daniel Norgren som återfinns i samma liga.
I likhet med Norgren har Werne fastnat för orglar. Båda undviker det sakrala, instrumentet fångar istället en naturromantisk känsla. Tonläget blir lekfullt, skapar en dynamik som bryter av den traditionella folkrockattityden. Werne lever även ut sina rockdrömmar i intensiva och gnistrande ”Rosor”, medan vaggviseliknande ”Vila” frammanar ett uttryck som är mer talande för helheten.
Kritikerrosade föregångaren Stjärnfall – släpptes i våras – gav Slowgold ett bredare genomslag, men jag vill påstå att detta album är bättre på de flesta punkter. Musiken är mer varierad, instrumenteringen fantasirikare och gästmusikerna Johnny Essing och Per Svensson utgör perfekta bollplank. Och fallet bromsas upp av Wernes totala närvaro.
[Gaphals, 20 november]
