Protomartyr är Detroitbandet som med endast tre instrument lyckas låta lika tungt som en åkerharv. De fångade vår uppmärksamhet med låten ”Ypsilanti” på debutalbumet som släpptes 2012. Nu har de precis lämnat ifrån sig sin tredje samling låtar, under namnet The Agent Intellect. HYMN kollade in dem på Loppen i Köpenhamn.
Det mesta i Protomartyr kretsar kring sångaren Joe Casey, som bara står där. Iklädd skjorta och kavaj som är några storlekar för stora, står han rätt upp och ner framför mikrofonstativet. Mer behöver man tydligen inte göra när man har karisma. Caseys pratsång som gränsar till rop väver fram en komplicerad lyrik som snabbt för tankarna till Mark E. Smith.
Protomartyr är ett typiskt tråkigt band om man inte sätter sig in i texterna. Vid första genomlyssningen av deras andra skiva Under Color of Official Right tänkte jag just: tråkigt. Hade jag kommit till spelningen utan att ha lyssnat in mig på det nya albumet hade jag troligtvis inte fått ut så mycket av spelningen heller. Men lyckligtvis har låtar som ”The Devil In His Youth” hunnit sätta sig ordentligt – och det märks också på resten av publiken, som befriande nog inte enbart består av de medelålders män som lockas till punkspelningar i Christiania.
”Let me tell you a story, of how it once was…” börjar Casey nästa låt. Han skyr inte ett klassiskt narrativ, tvärtom – på nya ”Boyce Or Boice”, som vi tyvärr inte får höra på spelningen, låter han faktiskt ruskigt likt Nick Cave. Under kvällen bjuder Protomartyr på ett blandat låtval och kommer till och med in för ett extranummer.
Musikaliskt ter de sig helt otidsenliga, även om soundet påminner om nyare band som t.ex. danska Cola Freaks. Visst kan de buntas ihop med White Lung och andra amerikanska post-hardcoreband men egentligen har de mer gemensamt med en helt annan musikalisk period – när Wire, Killing Joke och inte minst Nick Caves gamla band The Birthday Party var verksamma.
Sångaren har en pall på scenen med de tre flaskor öl han tänkt sig dricka under spelningen, samt en knuten ballong han berättar ska föreställa ett svärd. Antar han. En antydan till självdistans finns alltså där, vilket är tur. För annars är Protomartyr farligt nära gränsen till att bli pretentiösa. Den likgiltiga roll som Casey spelar kan ibland kännas överdrivet kall, med ena handen i byxfickan. I gengäld finns känslorna definitivt där i musiken, som visar på förvånansvärd dynamik från bara en gitarr, bas och trummor.
