I början av 80-talet var Vince Clarke lite som gubben i lådan. Han var med och bildade Depeche Mode, han utgjorde, tillsammans med Alison Moyet, den löjligt populära synthpopduon Yazoo och han fick under namnet The Assembly jättehiten ”Never Never” tillsammans med Fergal Sharkey. Men år 1985 var allt ändå inte frid och fröjd. Yazoo hade splittrats under bittra omständigheter, Moyet gick vidare till en relativt framgångsrik solokarriär och The Assembly-projektet fick aldrig riktigt luft under vingarna. Arbetsnarkomanen Clarke var plötsligt sysslolös.
Men en arbetsnarkoman måste som bekant arbeta. Clarke annonserade efter en ny sångare att samarbeta med, och fick på så vis kontakt med Andy Bell som vid den här tiden jobbade som skoförsäljare. Tillsammans bildade de Erasure, och sedan fanns det ingen återvändo. Att säga att de dominerade utrymmet på topplistor, radio och MTV är en underdrift. Deras dansgolvsvänliga och glammiga synthpop låg helt rätt i tiden, och sköljde över oss alla som en tsunami av glitterkonfetti som varade långt in på 2000-talet.
Nu hör jag dig säga: ”Jaja, det är väl roligt att höra om hur det var förritiden, men varför denna historielektion, farmor?” Jo, det ska jag säga dig. Erasure firar 30-årsjubileum, så nu ska de gamla låtarna vevas några varv till. Always – The Very Best of Erasure är den nya hitsamlingen som ska få oss att damma av våra gamla moves och sjunga med i klassiska dängor som ”Sometimes” och ”Love to Hate You”.
En rolig detalj som man slås av när man lyssnar på skivan är hur mycket Andy Bell låter som Alison Moyet. Det är faktiskt nästan kusligt ibland. Prova att lyssna på ”Don’t go” av Yazoo och sedan Erasures ”Who Needs Love (Like That)”, så förstår du vad jag menar. Om man vore konspiratoriskt lagd hade man kunnat ana att Clarke ville ha en samarbetspartner som sjöng likadant som Moyet, men som var yngre och mer oerfaren, och därmed skulle låta honom ha större kontroll över musiken. Om man vore konspiratoriskt lagd, vill säga.
I övrigt är den här skivan precis som man skulle kunna vänta sig. Riktigt bra stänkare blandas med rätt sunkiga spår som dock var populära när det begav sig. (Abba-covern ”Take A Chance On Me” borde till exempel för evigt förpassas till en våt grav.) Som helhet känns skivan som ett oumbärligt inslag på alla förfester för 70- och 80-talister. I alla övriga sammanhang är den dock fullständigt överflödig.
[Mute, 30 oktober]
