Håkan, nyheten om att Du byter skivbolag från Universal till Woah Dad! slog kanske inte ner som en bomb, men åtminstone som en göteborgsk handgranat.
Musikindustri och fans river nu sitt tuperade hår i ångest över vad detta plötsliga sidbyte kan betyda för 1. Dig som person och 2. Din kommande skiva som du enligt uppgift håller på att spela in.
Denna popgigant, säger de, ibland kallad för Sveriges största artist genom tiderna, mannen som gjorde indiepoppen TV-rumsren (innan han glömde bort hur den lät) – nu återfinns han plötsligt på samma typ av skivbolag där allting en gång började. Ett litet svenskt indiebolag.
”Majoriteten av dina fans år 2015 vet inte var Gullbergs Kaj ligger”
Håkan, varför krisar du?
Jag menar, kom igen. Alla älskar dig. Du är flera gånger större än Bruce Springsteen i Sverige. Göteborgs alla hotell chockhöjer sina rumspriser helgen du gör, inte bara en utan TVÅ, jag upprepar TVÅ utsålda spelningar på Ullevi. Majoriteten av dina fans år 2015 vet inte var Gullbergs Kaj ligger, de har aldrig upplevt augusti i helvetet, de vet inte ens vad en sjömanskostym är för något; de vet bara att du gör jävligt härlig musik till grillfesten och att de antagligen spelade någon av dina mer visinspirerade alster på sitt bröllop.
Det här är inget nytt eller konstigt. Det är sånt som händer när man blir folkkär. Människor står och vevar till dina Evert Taube-hyllningar som om det vore Avicii där borta, långt, långt borta, den där pricken där längst bort på scenen.
Men en sak som alltid förvånat mig är alla dina RIKTIGA fans, Håkan, de RIKTIGA fans som alltid stått vid din sida när vissa förståsigpåare hävdat att hrrm, så mycket indie och skitiga bakgårdar är väl inte Håkan Hellström längre?
Håkan gör det inte för pengarna!, skanderar dina RIKTIGA fans då. Håkan är på riktigt!
Och det är du säkert.
Men sen sålde du filmen till Aftonbladet och det blev problematiskt.
Nu säljer du ut Ullevi TVÅ gånger. Varför två? Alla har ju redan sett dig. Alla har redan gråtit, snörvlat, blivit kära, hatat, vunnit och förlorat till dina sånger. Att sälja ut Ullevi en gång är svinballt. Att göra det flera gånger är bara töntigt.
Det finns inget indie med Håkan Hellström. Det är bara business.
Förhoppningsvis gör du allting mindre, skitigare och hemskare igen.
Och kanske har du förstått det nu, Håkan? Kanske har du känt att det blivit lite för mycket? Att det liksom inte kan bli större. Att det faktiskt bara kan bli mindre. Att samma svettiga klubb du föddes på kanske fortfarande är lika rolig att spela på? Jag hoppas det. Jag hoppas att du inte bara ville till Woah Dad! för att dina polare driver labeln. För du vet, Håkan, nu ligger du på samma bolag som Nicole Sabouné, Dolores Haze och Ran. Sånt förpliktigar. Det luktar mer rök om den musiken. Det gör mer ont. Förhoppningsvis får du ta del av den smärtan. Förhoppningsvis gör du allting mindre, skitigare och hemskare igen. Jag tror på dig, Håkan. Du är snart där.
PS.
Du kommer nog inte ihåg det Håkan, men du skrev faktiskt ett litet brev till mig en gång. 2011 tror jag det var, när jag låg på Sahlgrenska och var ledsen för att jag skulle missa ditt gig i Karlstad. Då skickade mina vänner, som också skulle gå på konserten, ett brev till dig och berättade hur ledsen jag var för att missa alltihop. Och du svarade! Det tog några veckor, men du svarade. Du gav mig ett par boktips och sa åt mig att ”keep faith!”. Det tyckte jag var jävligt indie. Och vackert. Så jag sparade brevet, och ramade in det. Nu tittar jag på det ibland, och tänker att det mesta är bättre nu men att vissa saker var bättre förr.
Okej, nu har du läst klart. Gå tillbaka till studion nu. Gör nåt mörkt.
Vi är inte förlorade, vi två.
