Det är många som längtat, undrat och fantiserat om Grimes uppföljare till 2012 års genombrottsalbum Visions. Förra året släpptes singeln “Go”, men det blev endast en aptitretare där fokus förskjutits från experimentell elektronika till modern R&B. Det går dock att hitta influenser av artister som Mariah Carey och Rihanna i äldre låtar som “Circumambient” (den mörka inramningen döljer dessa tendenser).
Ett framgångsrikt album skapar alltid förhoppningar om mer, det är mer eller mindre omöjligt att stå still som artist – omgivningen vill ta del av nästa steg så fort som möjligt. Och på sätt och viss är det omöjligt att skapa klassiska album dessa dagar, även om lovorden avlöser varandra finns det ständigt något nytt att hylla. Äldre album glöms bort.
Claire Boucher, den kreativa hjärnan bakom artistnamnet Grimes, visade omvärlden sin begåvning genom mardrömslika popdrömmar som “Oblivion” och “Genesis”. Snart ville lyssnarna höra mer och detta resulterade i rykten och skvaller. Boucher hade skrotat ett helt album, det kommer ingen skiva. Det förstnämnda har tillbakavisats, medan uppföljaren Art Angels utannonserades alldeles nyligen. Västvärldens musikskribenter omfamnade varandra, vässade pennorna, googlade superlativ och inväntade releasedatumet.
Förstasingeln “Flesh Without Blood” vibrerar av energi och 90-talsinfluenser. Ett spår som borde utfärdas med varningsetikett. Kan framkalla popabstinens vid överdosering. I likhet med “Go” är ljudbilden ljusare och till skillnad från Visions använder Boucher riktiga instrument på denna inspelning. Gitarrer framträder i olika skepnader. Fantastiska “SCREAM” placerar rullande rockgitarrer sida vid sida om taiwanesiska rapparen Aristophanes. Avgrundsvrålen avlöser varandra. Det är ingen trivselpop, men fängslande.
Underbara “California” är musik som skänker gråa dagar hopp och låtens tillrättalagda ljudbild fungerar lika bra som dyster elektronika. Det är melodierna som är hemligheten, inte produktionen.
Emellanåt kan jag tycka att musiken ekar aningen tomt, det blir lite opersonligt, vilket aldrig varit fallet med Grimes musik. Dessa brister går dock att förbise. I de flesta fall är det bara inspirerande att ta del av styrkebesked som Janelle Monáe-samarbetet “Venus Fly” eller drömmande “Realiti”. Detta är musik som klarar sig bra utan superlativ, låtarna talar för sig själv. Jag är överflödig.
[4AD, 6 november]
