Vad är det som gör att en skiva får högt eller lågt betyg? En självklar faktor är personlig smak, men det är inte hela sanningen. Det går att hitta bakomliggande strukturer som påverkar omdömet. Hur kommer det sig exempelvis att utländska och svenska medier bedömer Seinabo Seys aktuella debutalbum på olika sätt? Går det att läsa in allmänmänskliga orsaker?
Med jämna mellanrum diskuteras betygsättningen på skivor. En vanlig åsikt är att dagens klimat urholkar, de höga betygen avlöser varandra och det blir helt enkelt meningslöst att läsa recensioner. Kritiken är i högsta grad befogad, men delvis har diskussionen utgått från en generation som vill behålla sitt åsiktsmonopol – en tid då det gick att räkna antalet musikjournalister på fingrarna.
Dagens aktörer är oräkneliga, men ändå tenderar majoriteten att hylla och såga exakt samma skivor. Hur kommer det sig? En anledning är att samtliga tillhör samma sociala nät. En vit medelklass med olika grad av högskoleutbildning och denna massa klumpas sedan samman av sociala medier. Det är med andra ord lätt att påverkas. Det finns dock en företeelse som nyanserar denna likriktning. De senaste åren har det nämligen blivit allt vanligare att ”fel” skribent recenserar ett album som de på förhand kan tänkas ogilla, vilket ger redaktören en avgörande roll. Skribenten tillhör helt enkelt inte målgruppen.
Jag använder Jonas Bergstens debutalbum Ska vinna en miljon inatt som exempel. Bergstens musik bygger på traditionellt heterosexuella och manliga iakttagelser. Älskas av vissa, hatas av andra. Albumet totalsågades med anledningen att de tröttnat på snubbar med gitarr. Detta skapar en mer nyanserad bild och ger en mer verklighetstrogen bild av åsiktsmaskineriet där viss musik ständigt får lovord. Har emellertid svårt att se att denna trend gäller alla. Håkan Hellström behöver förmodligen inte vara orolig att ”fel” recensent bedömer hans kommande skiva (åtminstone inte i gammalmedia). Utifrån denna diskussion kan det även vara intressant att läsa in vikten av trender och förändrade inställningar. Idag är det inte gitarrgrabbarna som anses driva populärkulturen framåt och det är bara att jämföra Ulf Lundells status på 70-talet och nu. Idag är det Silvana Imam och Erik Lundin som står får visionerna.
Men vad är det som gör att svensk media tokhyllar Seinabo Seyes debutalbum, medan utländska motsvarigheter är långt mer skeptiska? Det talas om en alltför polerad ljudbild, de äkta känslorna vill inte infinna sig. Bilden motsäger den svenska på de flesta punkter.
Analysen sker utifrån Kritiker och Metacritic. Det finns brister. Metacritic har mycket färre registrerade recensioner än förstnämnda och det spelar givetvis viss roll. Den övergripande trenden är dock tydlig och The Line Of Best Fit, The Guardian, The Observer, The 405 och Q Magazine ger medelbetyg som ger snittet 69 av 100. Svenska recensioner ger snittet 4.0 av 5.0. Det ska sägas att The Times hyllar, men är inte listade. Deerhunters aktuella album Fading Frontier får utgöra ett annat exempel. På Metacritic får detta album 81 av 100, medan motsvarande siffra är 2,8 av 5.0 i Sverige.
En grundläggande orsak till att det råder olika bedömningskriterier, är att band och artister formas och blir en del av den inhemska kulturen. Det skapas tidigt en konsensus om bra eller dåligt och som recensent kan det vara svårt att motverka dessa strömningar. Det är en klassiker på förhand, medan brittiska och amerikanska skribenter hamnar utanför denna process och du bedöms alltid hårdare utifrån. Det är i regel lättare att accepteras om du är en del av något större. Kan återknyta till Bergsten. Umeåsonens debutalbum hyllas unisont i Västerbotten som är hans hemmaplan.
Jag är medveten om att det finns många faktorer till att skivor hyllas, men jag vill påstå att ovanstående orsak är en av de viktigaste. Ett talande exempel för motsatsen är Dungen som blev kritikerfavoriter i USA för att de stod för något exotiskt. En annan anledning är kanontänkande. Bob Dylans 60-talsskivor kommer alltid att tokhyllas. Senaste The Bootleg Series-samlingen har 96 av 100 på Metacritic (högst av alla).
Människan har för vana att ägna sig åt gruppindelningar, att avgränsa och på så sätt skapa ett vi mot dem. Det var inte länge sedan som de flesta uppfattade det svenska samhället som en plats där alla var bekanta med varandra, vilket skapade trygghet. Idag är situationen annorlunda och denna utveckling har dessvärre resulterat i främlingsfientlighet. Liknande mekanismer går att spåra inom populärkulturen. Vi blir bekanta med artisten, producenten, skivbolaget. Det är således inte bara kvalitén som avgör, bakgrunden är av största betydelse.
Seinabo Sey är en naturlig del av vår vardag och att se Jills Veranda får oss att bli bekanta med hennes person och musik. I det stora hela handlar det om att normalisera och det gäller i högsta grad bilden av EU-emigranter och dagens krigs- och klimatflyktingar. Det sämsta är att upprätthålla ett utanförskap genom tal, beskrivningar och handlande. SD säger sig rädda Sverige, men de skapar endast splittring, vilket gör att tilliten mellan människor minskar.
Min slutsats blir att övriga samhället borde ta lärdom av populärkulturen. Bland dagens mest hyllade artisterna märks nämnda Seinabo Sey, Madi Banja och Erik Lundin. Personer med invandrarbakgrund, som samtliga driver musiken framåt och är en given del av den svenska kulturen. Det vill säga populärkulturen. Sedan existerar givetvis fördomar och intolerans inom alla sfärer och vägen mot genombrottet är med största säkerhet svårare än för personer med svenskklingande namn. De välkomnas och görs till ett med den svenska populärkulturen. Jag vill leva i denna kultur, inte den mordbrännande verkligheten utanför. Ett samhälle som översvämmas av hatiska inlägg och kommentarer.
På aktuella debut-EP:n Suedi berättar Lundin om sin uppväxt, där han återger bilden av ett kallt och fientligt Sverige, som återkommande mötte hans person med skepticism. Och han problematiserar dualismen mellan att vara andra generations invandrare och samtidigt svensk. Han bestämmer sig för att vara svensk. Och i detta läge saknar den vita majoriteten, inklusive mig själv, all form av relevans. Lundin råder över sin egen identitet. Låt samma anda råda i samhället. Låt populärkulturen visa vägen.
