2010 hände någonting intressant med Ariel Pinks musikkarriär. Han signade med indiejätten 4AD och släppte tillsammans med kompbandet Haunted Graffiti albumet Before Today. Där och då tog han steget från obskyr men kultförklarad lo-fi-musiker till hyllad popsångare. Albumet lyftes till skyarna och Pink nådde en betydligt större publik än han dittills haft. Därefter har ytterligare två skivor följt i samma mönster, 2012 års Mature Themes och förra årets soloalbum Pom Pom. Det är nästan uteslutande från dessa tre skivor som kvällens låtmaterial är hämtat.
Under de senaste fem åren har jag sett Ariel Pink live vid fyra tillfällen. Mitt intryck är att han är en mycket ojämn liveartist. En artist som styrs till stor del av dagsformen. Jag minns bland annat en fantastisk spelning på Debaser i Malmö 2010, men samtidigt också en insats så oinspirerad att jag lämnade konserten efter 30 minuter på sommarens Primavera-festival i Porto. Kvällens konsert hamnar någonstans mitt emellan. Både Ariel Pink och hans kompband tycks vara på gott humör och lokalen är fylld till bristningsgränsen. Goda förutsättningar med andra ord.
Inledningen av konserten präglas av dåligt ljud och öppningsnumret ”Nostradamus & Me” känns mest som en soundcheck. Det är först när kvällens andra låt ”Put Your Number In My Phone” startar som det känns som att konserten börjar på allvar. Trots en trevande inledning äter sig bandet in i konserten och det låter bättre och bättre ju längre konserten pågår. Tyvärr väljer bandet ikväll att drapera majoriteten av låtarna i en betydligt rockigare kostym än vad jag personligen föredrar. Egentligen är det kanske inte speciellt konstigt att man väljer ett lite mer publikfriande framförande under en klubbspelning en lördagskväll men flera av låtarna förstörs likväl av tjock riffrock.
Bäst blir konserten i stället när tempot sänks, som i den magnifika covern på Donnie & Joe Emersons ”Baby” eller i den lite tillbakahållna versionen av ”Only in my Dreams”. Den förstnämnda låten gör mig under några minuter helt övertygad om att Ariel Pink borde spela in en soulskiva härnäst.
Konsertens absoluta höjdpunkt sker dock under sista låten i ordinarie set. Plötsligt höjs kvalitén avsevärt i en makalös version av ”Picture Me Gone”. Man blir tagen på sängen av den storslagna inramningen och Pinks röst låter mycket bättre än den gjort på hela kvällen. När bandet efter låten lämnar scenen ger publiken stående ovationer som knappast hade känts motiverade bara 10 minuter tidigare. Efter denna upplevelse känns det buskisartade extranummret där bandet spexar loss helt överflödigt.
I kontrasten mellan ”Picture Me Gone” och extranumret blir mitt problem med konserten som tydligast. Det är aldrig riktigt dåligt och hela tiden underhållande, men man slås av känslan att en lite mer seriös inställning till musiken hade kunnat lyfta spelningen ytterligare. Den där högstanivån nås lite för sällan.
Bild från en spelning i Stockholm 2012. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto
