Foto: Pauline Benthede/Rockfoto
“Spela Shoreline” är den mest förekommande frasen i sammanhang där det finns musik. Jag må inte ha någon bevisföring för det, men jag är tveklöst säker på min sak.
I helgen blev baren tom och dansgolvet fullt när Göteborgsklubben Henriksberg hade Broder Daniel-tema, inte minst när de spelade “Shoreline”. Det är ett av många belägg för att Broder Daniel, 20 år efter debuten, fortfarande är Sveriges mest inflytelserika band.
“På 90-talet kom Broder Daniel och vände upp och ner på bilden av ett välkammat Sverige.” Per Sinding-Larsen har jobbat som musikjournalist i 34 år och är landets främsta inom området. Men till och med han verkade lite nervös när han stod på Bokmässans scen för drygt en månad sedan och sammanfattade Broder Daniels karriär. Och vem kan klandra honom?
Det är nämligen väldigt få svenska band som har gjort det som Broder Daniel har gjort. Det är få band som har spelat musik gränslöst och ocensurerat, utan att ge ett skit i mottagandet. Det är få band som har gett upphov till en helt ny subkultur. Få band har gjort spelningar som det pratas om år och år senare (Emmaboda ’97 och Frihamnspiren ’05 för att nämna några exempel). Få band har gjort en av vår tids viktigaste avskedskonserter där tusentals stod i bottenlös sorg. Och inte minst, få band har fått en helt egen hyllningssten.
Foto: Olle Kirchmeier/Rockfoto
Det som skiljer Broder Daniel åt från övriga band som har skapat musik och hysteri är det ärliga vemodet. Broder Daniel visade verkligheten och pratade om livet på ett sätt som inget band i Sverige tidigare hade gjort. De tröstade varje gång allt var outhärdligt och det är därför som tusentals stod gråtandes när bandet sa hejdå den där sommaren för sju år sedan.
När Per Sinding-Larsen stod på Bokmässans scen och sammanfattande Broder Daniels karriär var det mycket som inte hade förändrats. Återigen var lokalen fylld till bredden av hängivna fans. Återigen pratade Henrik Berggren, Theodor Jensen och Pop-Lars Malmros om allt det där som ingen annan riktigt orkar prata om, på det ärliga sättet som bara de kan. Och återigen satt Henrik Berggren där i sina kännetecknande popparkläder.
Det kändes så tryggt den där dagen. Och det kändes tryggt att se samtliga som hade tagit sig till Henriksberg för att hylla minnet av Broder Daniel skriksjunga till “Shoreline”. Som att spåren som Broder Daniel har satt i Musiksverige kommer att vara för evigt. För att citera Henrik Berggrens ord under avskedskonserten på Way Out West: ”Glöm inte att Broder Daniel aldrig kan dö, även om vi inte spelar ihop”.
