Ett pojkband från Göteborg som spelar retrospektiv och psykdoftande bluesprogg, och som gör en grej av att de ”verkar ha knegat på varvet”? Damer, herrar och könsneutrala; jag ger er Magna Mater.
Det finns så mycket som vid en första anblick inte är originellt med det här bandet och deras självbetitlade debutskiva. Långhårig och småskäggig pressbild CHECK, en stor dos naturlängtan CHECK, och personlig lyrik (ofta svensk) framförd i en omisskännlig ganjadoftande kontext DUBBELCHECK.
Har skribenten fattat fel, tänker ni. Är han verkligen helt säker på att de inte heter Den Stora Vilan, Samling, Dungen eller Tussilago?
Ja, det är jag faktiskt säker på. Och det är det som är det fina i den här Festen på gärdet-inspirerade kråksången. Bara ett par sekunder in i inledande ”Dragspelsvalsen” förstår jag nämligen att Magna Mater har större ambitioner än många andra i det svensk-psykedeliska getingboet. Precis som titeln antyder är låten en slags dragspelsvals, men det är också en portal rakt in i några före detta storstadsbors vindränkta stormöte på en Hälsingegård anno 1974. Ska vi odla mer potatis? Vilken dag hålls demonstrationen mot nedläggningen av Konsum i Järvsö?
Det fortsätter i samma stil med jazziga ”Tankarna”, stompiga ”Flickan” och bluesflummiga ”Tåget”. Men den här skivans behållning är (förutom bedårande ”When Day Turns To Night”, som vi redan lyssnat sönder) ”Staden Susar” – en magnifik proggpärla som låter väldigt mycket precis som Contact gjorde 1971. Med skeva körer, taktartsbyte och naturromantik borde den få hela generationer av datasvenskar att upptäcka landsbygden.
Hälften av låtarna på skivan är på engelska. Förutom nyss nämnda ”When Day Turns To Night” tycker jag att de generellt sett är svagare än sina svenska motsvarigheter. Men som smygidealist och semiflummare är jag kanske partisk. Jag fastnade ju på ”Staden Susar” trettio gånger och nu ska jag hyra ett torp i Noppikoski och stirra på bergen och låta tredje örat lyssna in och allt sånt där.
Många är banden av idag som vill åt sjuttiotalskänslan, men få har lyckats som Magna Mater gör på sin debut. Visst finns ett par svagare spår på skivan, men det är egentligen petitesser. Göteborgarna har på något outgrundligt sätt nått ända in till proggens kärna, penetrerat den och hittat det kosmiska ägg av musikalisk renhet som varit gömt sedan 1980. Lantliv, allomfattande vänskap och en pipa jazztobak har inte lockat så här mycket på årtionden.
[Alleycat Records, 30 oktober]
