På Long Beards bandcampsida kan man läsa att Sleepwalker är inspelad under januari 2015 i Salvation Recording Co:s studio i New Jersey samt mellan 2012 och 2014 i diverse olika sovrum och vindsutrymmen. Att skivan spelats in på det viset känns inte direkt oväntat, för det är precis så den låter. Som en samling låtar som spelats in planlöst hemma i sovrummet utan egentligen någon tanke på att de ska få se dagens ljus. Vissa av låtarna känns så tillbakahållna att de måste ha spelats in med målet att inte störa någon i omgivningen, någon som sover på våningen under eller som arbetar i rummet bredvid. Men för den sakens skull framstår inte låtarna på något vis vara lika ogenomtänkta som Leslie Bears val av artistnamn. Tvärtom, nästan perfekt smälter låtarna in i varandra till en helhet.
Skivan präglas av väldigt få oväntade inslag, inga större temposkiften eller oförutsägbara infall. Den bara flyter på i sakta gemak. Detta är både till albumets fördel och nackdel. Under de dygnen jag spenderar i plattans sällskap vaggas jag in i dess meditativa tempo. Jag låter den ligga på repeat i bakgrunden och den utgör en perfekt ljudkuliss för en sömnlös natt och en trött söndag, men samtidigt fångar den mig aldrig riktigt heller. Den bara finns där i bakgrunden.
Musikaliskt bär Sleepwalker spår av 90-talets slowcorescen. Band som Low och sorgligt bortglömda Bedhead är båda tydliga referenspunkter. Stundtals påminner musiken också om Yo La Tengos mer lågmälda alster. Släng in en dos moderna band som Beach House och Wild Nothing och vi börjar närma oss hur det låter. Skillnaden är bara att alla dessa band, i synnerhet de äldre, hade något mer än bara en snygg yta. Att påstå att Long Beard endast består av en intressant yta är lite orättvist, men samtidigt saknar jag de där tillfällena då det brinner till ordentligt.
Det som präglade Lows fantastiska debutalbum I Could Live in Hope och uppföljaren Long Division var att man kunde lyssna på låtarna, som till en början inte verkade speciellt märkvärdiga, och sedan efter fyra, fem, tio lyssningar helt plötsligt slås av hur fantastiskt det som pågick under ytan var. Det är precis det jag saknar hos Long Beard.
Det finns givetvis några undantag. ”Days of Heaven” är nästan lika vacker som filmen med samma namn. När Leslie Bear sjunger ”Lost my love to a salty sea. How I wished it would swallow me” börjar vi närma oss det där brännande. ”Hates the Party” är en fantastisk drömpoplåt som är bättre än mycket inom genrern. ”Porch” smittsamma gitarrslinga står också ut i sammanhanget. Problemet är bara att ögonblicken av briljans är lite för få och helheten lite för slätstruken.
[Team Love Records, 23 oktober]
