När jag var på Smådalarö Gård i somras var jag där varken för att segla, golfa eller spela tennis. Jag var där enbart för att se och höra Joel Alme live.
Det var långt ifrån fullsatt, det var heller inte i en stor konsertlokal, men stämningen kan enbart beskrivas som en magnifik hemmafest. En hemmafest där alla sedan sover över och ses på frukosten dagen efter. Där man helt spontant kan springa på Alme själv i frukostmatsalen och få chansen att säga att han var grym igår. På den hemmafesten hamnade jag. Jag tror att jag senare beskrev den kvällen som en “himmelsk skärgårdskväll”.
Ikväll står han på Skandiascenen på Cirkus och funderingen kring vad ska det bli av stämningen dyker upp. Det är inget jag behöver vara orolig för länge. Så fort jag kliver in känns det i ryggraden. Det ska hända något speciellt här ikväll, något storslaget.
Överallt hörs frågan: Är du taggad? Svaret är uppenbart. Winhill/Losehill är support och vem som än bestämde det borde få ett pris. De levererar, som alltid, med fantastisk känsla. Som om den komprimerade formen med bara sex låtar i setlist gör bandet ännu mer samspelta. Och trots att de är en medlem kort, spar de inte på inlevelsen. Steget från bandet (med sina vackra melodier och Jonas Svennems finstämda röst) till Alme är inte särskilt långt ikväll. De smälter samman och bildar ett starkt band mellan Umeå och Göteborg, med nedslag i huvudstaden. Speciellt då Alme har med sig en stråkkvartett i första akten.
Alme börjar från början. Lägger en stadig grund tillsammans med stråkkvartetten, där han endast spelar låtar från sina plattor på engelska. Jag har varken hört eller sett Alme på det här sättet tidigare; sittandes på en hög pall med en akustisk gitarr i knät. Hans röst kommer fram på ett ypperligt sätt och tonen är ren och klar. Vi får höra både ”Lucky You” och ”You Will Only Get It Once” i otroligt vackra och ovanliga tappningar. Men det är i “A Young Summer´s Youth” som jag får gåshud. Och eftersom den delar melodi med “Snart Skiner Poseiodon” känns det plötsligt som om vi befinner oss på Västkusten. På någon match där vi ska heja fram Blåvitt till seger.
När han sedan kommer ut tillsammans med sitt band skruvas tempot upp. Han har stockholmspubliken i sin hand från start. Och det är inte en trött tisdagspublik han möter. Den är tvärtom peppad och högljudd och han får oss att riva ner applåder. Alme är på bra humör och det smittar av sig. Därför är det stundvis trist att vi befinner oss i en sittande lokal. Jag kan inte ta mina danssteg. Överallt diggas det med huvuden. Händer hamrar och ben som håller takten. Det löper som en nerv genom raderna på Skandiascenen.
Alme anförtror oss med sitt liv i låtarna från Flyktligan och han gör det på ett sätt som inte lämnar någon oberörd. Han lägger upp alla kort på bordet. Säger sanningen som den är. Det blir intimt, trots att vi befinner oss i en stor konsertlokal. Det är en konst. Rakt av en konst. Men Alme gör det som om han aldrig gjort annat. Ödmjukheten bidrar också till att det blir på riktigt. ”Röda Bolaget”, ”Backa Tiden” och ”Håller mig på kanten” låter galet bra. Och ”Aldrig bra på livet” når ända in. Han skulle egentligen kunna spela hela senaste plattan från början till slut och det skulle vara fantastiskt. ”No Class” och ”Always On My Mind” blir de enda engelska låtar han spelar med bandet.
Jag får vänta ända till extranumren innan jag får höra min favorit ”Innan staden vaknar”. Låten om Stockholm har aldrig suttit bättre än ikväll. Joel Alme lämnar oss med ”Dig Äger Ingen” och jag kan inte tänka mig ett bättre avslut.
Det kanske inte var en hemmafest på Skandiascenen ikväll. Och vi kanske inte heller sov där eller fick chansen att prata med honom efteråt. Men vad gör det när Alme ger oss ett förtroende och en känsla som man bara vill stoppa i innerfickan, närmast hjärtat, och förvara där för evigt.
OBS: Arkivbilder
