”Dom här nya banden. Dom kommer upp i nån jävla tröja! Jag vill se artister. Jag vill se gudar!” Jag parafraserar Yngwie Malmsteens kommentar till nittiotalets alternativa rockscen, med en koftbärande Kurt Cobain i fronten. Gitarrvirtuosen ville inte se en blek vanlig människa som tittade ner i backen och signalerade att detta kan vem som helst göra. Nej, han ville ha övermänniskor – oåtkomliga superhjältar som kunde köpa dyrare bilar, bära exklusivare klockor och bo i större hus än de dyrkande fansen fem meter nedanför scenkanten. Det Yngwie missade är att det inte sitter i kläderna. Det sitter inte i flinka fingrar som kan spela skalor jättefort. Nej, det handlar om att beröra. Att få någon att känna någonting.
Montreal-ensemblen Godspeed You! Black Emperor ser inte mycket ut för världen. Gitarrist Efrim Menuck skulle lätt kunna misstas för en musiklärare och resten av gänget ser ut som deltagare i Vuxenskolans studiecirkel i rock. Men den stora publiken på KB ikväll är inte ute efter koreograferat scenspråk eller konfettibomber. Det räcker gott med musiken. Jag har inte under de smarta telefonernas dagar sett mindre filmande eller blixtar under en konsert. Det var väldigt länge sedan jag upplevde en så tyst stor folkmassa. Det verkade som om varenda en här ikväll verkligen ville suga åt sig, inte missa en endaste ton som kanadensarna frambringade.
”Vilken hitkavalkad!” hör jag någon säga när avslutande ”Blaise Bailey Finnegan III” ebbar ut. Det kan jag hålla med om. Låtar som ”Sleep”, ”Storm” och nämnda avslutningsnumret kompletteras med färska bitar från senaste skivan. Det är ett koncentrerat och nästan publikfriande set utan överdrivet drone-mullrande.
Efter knappa två timmar tackar Godspeed You! Black Emperor för sig. Såklart utan ett ord. Inga Ulf Lundell-bugningar eller trumstockar som kastas ut i publikhavet. Dessa anspråkslösa musiker lämnar till dånande rundgång och tackar med en liten vinkning, kanske en diskret nick.
Bild från Way Out West 2013. Foto: Mattias Pettersson/Rockfoto
