Det inte helt lättgenomträngliga stumfilmsoundtracket Innocence is Kinky (2013) gjorde norska Jenny Hval till ett internationellt erkänt undergroundnamn. Sedan dess har hon signats av anrika Sacred Bones, samarbetat med Swans percussionist Thor Harris på årets Apocalypse, Girl och turnerat en del i USA.
Tiden i USA tycks ha satt sina spår. Raderna Think big girl, like a king. Think kingsize. Did you learn nothing in America inleder första numret ”Kingsize”. Kanske är det även därifrån som inspirationen till kvällens outfit kommer. En grå joggingdress och en stor rödlockig peruk får henne att likna en amerikansk förortsmamma snarare än en hipp performance-artist.
Tidigt under kvällen står det klart att det handlar lika mycket om performance som musik. Jämte två kompmusiker har hon med sig en sidekick i form av en ung, glasögonprydd tjej som går runt och bär diverse föremål av och på scenen – en yogamatta, en lastpall, en stor krukväxt med mera. Till slut bygger hon en koja av all bröte för att sedan krypa in och lägga sig medan Jenny tar de högsta tonerna i ”The Battle is Over”. Huvudpersonen själv balanserar ibland på en väldigt slappt uppumpad pilatesboll – som hon under mellansnacket kallar för ”the ball of human emptiness”. Det väger emot att beskriva det som ”underhållande” då den konstnärligt sinnade norskan med all sannolikhet har högre ambitioner än så – men det är precis vad det är.
Kvällens mest surrealistiska ögonblick är när hon ”tolkar” Lana del Reys ”Summertime Sadness” genom att spela upp originallåten på sin iPhone medan de två keyboardisterna dränker senare hälften i tjutande rundgång. Då slår det mig också att Lana och Jenny inte är så totalt väsensskilda som man skulle kunna tro. Norskans introverta, abstrakta pop och skruvade scenshow får oss att ställa samma typer av frågor – om autenticitet, sexualitet och könsroller – som Lanas powerballad ”Video Games”.
I kvällens bästa nummer ”Take Care of Yourself” låter hon som Stina Nordenstams onda tvillingsyster. Inte sällan vaggar Jenny Hval in oss i en falsk trygghet för att vända tvärt och attackera med rundgång eller någon skruvad punchline. De påträngande sexskildringarna, liksom det flitiga användet av könsord, känns aldrig billigt eller effektsökande utan blir en naturlig del av Jenny Hvals begreppsvärld. Det är inte alltid helt enkelt att följa henne – men det är väldigt fascinerande.
Bild från Stay Out West 2013. Foto: Mattias Pettersson.
