Låt oss börja med en simpel populärkulturell spaning. Under det tidiga 00-talet vällde det fram postpunkiga rockband med tydliga Joy Division-influenser. Interpol, Editors och Bloc Party för att nämna några. Detta kändes antagligen nytt och fräscht ett tag men är nu hopplöst daterat. Seriösa män med tillgjord, mörk stämma som mässar depressiva texter som om jorden går under imorgon.
Hur mycket jag än älskar Joy Division finns det absolut inget mindre upphetsande än uppenbara Joy Division-influenser hos postpunkband. Frontmän med Ian Curtis-komplex fungerar helt enkelt inte för mig. Därför glädjer jag mig över en ny liten våg av postpunk band som istället tycks ha grävt åtminstone lite djupare i skivbackarna och hittat The Fall. Band som Parquet Courts och Ought har senaste åren släppt lysande skivor med kraftiga lån från det klassiska postpunkbandet.
Ett annat band som också tycks ha lyssnat sin beskärda del på The Fall är Protomartyr. Mindre poserande, mer rakt på sak, inte alltid tekniskt korrekt vare sig vad gäller sång eller instrument. Debutskivan Under Color of Official Right var en postpunkplatta där distinkta gitarrslingor blandades med Mark E. Smith-liknande pratsång. Uppföljaren The Agent Intellect följer i samma fotspår. Skillnaden är att uppföljaren tar flera kliv framåt. Mer mognad och mer dynamik, utan att för den sakens skull förlora charmen och skevheten från debuten.
I större utsträckning här än på debuten får sångaren Joe Caseys röst och texter stå i fokus. Den främsta skillnaden gentemot debuten är att hans röst nu rymmer fler nyanser och ges mer utrymme att faktiskt höras. Caseys sångregister är fortfarande begränsat men med relativt små medel lyckas han trycka in fler känslolägen i låtarna. Låtarna är mer dynamiska och betydligt tightare.
På “Pontiac 87” redogör Casey på ett i det närmsta Springsteenskt sätt för påvens besök i hemstaden Detroit på 80-talet. I “Ellen” sjunger han från sin avlidne faders perspektiv till sina alzheimerssjuke mor i vad som är en av skivans höjdpunkter.
Men till skillnad från Springsteen siktar bandet inte på det storslagna även om man i mångt och mycket tecknar samma arbetarklasskildringar. Man håller sig istället kvar på marken. Ingenting är storslaget och diskbänksrealismen lämnar aldrig riktigt diskbänken. Istället för att söka effekter i det grandiosa och bombastiska maler man på sakta men säkert. Gitarrslingorna fångar inte lyssnaren direkt utan smyger sig sakteligen på för att plötsligt etsas fast i ens medvetande. Caseys pratsång vänder och vrider på sig utan att han egentligen aldrig låter som att han försöker. ”There’s no use being sad about it. What’s the point in crying about it?” frågar han sig uttråkat upprepade gånger i en av skivans nyckelrader.
Fast det är som jag tidigare nämnde i de små detaljerna som Casey briljerar. ”I’m going out in style” upprepar han om och om igen i Coward Starve med en likgiltig stämma, men under likgiltigheten pyr glöden. Som en långsam explosion byggs låten upp till en av skivans starkaste.
Ju mer man lyssnar desto mer detaljer uppenbarar sig. Som till exempel i den briljanta “Boyce or Boice” där låten halvvägs ändrar riktning och slår av på takten från sitt ursprungliga postpunkdriv till att plötsligt låta som Scott Walker efter 12 öl.
Skivan saknar inte på något sätt hits. Både “Dope Cloud” och “Why Does it Shake” är kandidater till årets bästa rocklåtar och “I Forgive You” växer för varje lyssning. På det stora hela är det en stark uppföljare som mycket väl kan komma att bli ett litet genombrott. Jag mycket fram emot att följa det här bandet framöver.
[Hardly Art, 9 oktober]
