Det krävs inga tabletter med små glada gubbar på för att inse att den psykedeliska folkpoprocken befinner sig i nån slags tantrisk uppåtrörelse. I ett nyorganiskt skägg och batik-Sverige där hipsters plötsligt stänger av sina smartphones (och postar det på instagram) spelar närproducerade band som Slowgold, Den Stora Vilan och Les Big Byrd för utsålda läktare. Och konstigt vore väl annat. Det svänger ju. Och manar till eftertanke. ”I’m only in it for the peace of mind”, som avhopparen Truls Mörck sjunger i lågmält magnifika ”City Lights”. Och i bakgrunden hörs Magna Mater försiktigt mässa; ”…vi tar er ut till en plats in i skogen / långt ifrån stadens brus”.
Men om nyss nämnda band och låtar oftast får mig att vilja sälja allt, köpa en kaftan, döpa om mig till något indiskt och gräva ner mig i mossa – så har Samling alltid varit mer problematiska i mina öron. Lite för slipat, lite för tillrättalagt. Lite för snällt. Och när Stockholmsbandet nu, två år efter Annanstans, är tillbaka med Iris kvarstår mina dubier.
Det lyfter liksom inte.
Sen glömmer jag hur du ser ut är ett tio spår långt halvhjärtat försök att tränga igenom.
Och samtidigt; borta är det som ändå fanns där. Det melodiösa stompet från Annanstans. Borta är finessen och det unika i låtar som ”Vem kan stå ut” eller ”Varje sekund, varenda minut” – småroliga och tänkvärda sånger i sjuttiotals tuff-tuff-takt som fick mig att le och göra några höftrullningar på väg till jobbet.
Men stackars Sen glömmer jag hur du ser ut bara tuggar på, utan överraskningar, en ändlös rundgång, och målar upp bilden av Samling som ett gammalt trött coverband som maniskt fortsätter spela fastän publiken för längesedan tröttnat. ”Hör ni inte hur flummigt och transcendentalt det är!?” stönar bandet men ingen lyssnar. Alla har gått hem och satt på nån musik som åtminstone känns in i hjärtat.
”Vajsing” är bra förresten, den glimmar till i fyra minuter, i övrigt känner jag mig bara ”Slentrianmässigt straffad”.
[Gaphals, 23 oktober]
