Julien Bakers album Sprained Ankle kom till väldigt spontant när tjugoåringen lämnade hemstaden Memphis och sitt band Forrister för att börja på college utanför Nashville. Det är vi glada för eftersom Baker tillhör årets allra starkaste debutanter. Läs vår Q&A med henne nedan.
Hur tror du att din hemstad Memphis har påverkat dig musikaliskt?
– Självklart har den unika kulturen i Memphis format min musik. Inte bara för att staden har en väldigt rik musikalisk historia med soul, blues, country, folk och så vidare – det finns också en väldigt eklektisk scen och en DIY community som inte bara innefattar punk. Så himla mycket talangfulla musiker med unika och individuella stilar. Det är verkligen inspirerande att komma från en plats där musik- och konstscenen är så aktiv och nyskapande.
Vad lyssnade du på när du växte upp?
– När jag var yngre lyssnade jag mest på aggressiv musik som hardcore och punk. Jag gick mycket på metal-spelningar och jag tror att även om jag har en mer varierad smak nu så kommer nog alltid min förkärlek till hård musik att influera min musik till viss del.
”Skivan kom egentligen till väldigt spontant, men jag är extremt stolt över slutresultatet”
Hur kom din platta till?
– Jag skrev de här låtarna utan att ha något speciellt mål med dem. Men så hade en kompis extra studiotimmar i en kurs han gick och erbjöd sig att spela in några demos med mig. Jag nappade eftersom jag ville fortsätta att utvecklas kreativt medan jag pluggar. Vi klickade verkligen på ett musikaliskt plan och senare när han praktiserade på Spacebomb i Richmond, Virginia så frågade han om han fick spela in mig igen. Det blev en roadtrip dit och jag spelade in så många låtar jag hann med då.
– Skivan kom egentligen till väldigt spontant, men jag är extremt stolt över slutresultatet. Så himla konstigt hur saker och ting har utvecklats på grund av att jag tog den här chansen.
I ”Sprained Ankle” sjunger du om att du ”önskar att du kunde skriva låtar om andra saker än döden”. Hur kommer det sig att du skriver så ledsna låtar?
– Jag får väldigt ofta höra att mina låtar är sorgliga, men jag antar att de är så deppiga på grund av att jag använder musik som ett sätt att uttrycka och bearbeta mina känslor – lite som en katarsis-process. Det faktum att mina texter är som en sorts överlevnadsstrategi för mig gör att fokus oftast hamnar på de mer ledsamma, seriösa och grubblande bitarna i livet.
– Men låtarna är också “glada” på så sätt att jag genom att skapa dem lyckas sansa mig och lösa en del problem. Förhoppningsvis fungerar de likadant för lyssnaren, kanske kan låtarna kommunicera en känsla som gör att folk känner sig mindre ensamma i olika situationer?
En av mina favoritlåtar på plattan är ”Something” – vad handlar den om?
”Istället för att vara på scen med mina tre bästa vänner, så är det plötsligt bara jag”
– Den handlar om ett väldigt speciellt tillfälle som involverar en gammal kärlek. Om att se en person försvinna och veta att en inte har sagt vad en borde. Och att inse att personen är borta både bildligt och bokstavligt. Jag utvecklade det där uttrycket ”spirit of the staircase” lite, hur det känns när du vet vad du borde ha sagt – det du aldrig sa eller kunde säga, och om tomhetskänslan som kommer med vetskapen om att det inte går att förändra vad som är sagt eller inte sagt.
Du är också med i bandet Forrister, vad är skillnaden mellan att spela i band och att vara solo?
– Just nu pausar vi lite för att jag ska kunna turnera och promota mitt soloalbum. Det är läskigare att spela live på egen hand. Istället för att vara på scen med mina tre bästa vänner, så är det plötsligt bara jag och det kan kännas lite jobbigt. Det kräver nog mer vana att uppträda solo. Men samtidigt är det ju lättare att resa själv och boka in gig med kort varsel.
Vad händer framöver?
– Jag planerar för tillfället en turné för att promota plattan. Den blir nog av i vår. Återkommer med mer info om det när allt är spikat!
