Seinabo Sey – Pretend

Att läsa en recension baserad på Seinabo Seys debutalbum Pretend kan vara årets mest förutsägbara läsning. Ingen kommer att såga. En och annan kommer att beklaga sig över bristen på nya låtar och det är logiskt – vem vill inte ha fler nya låtar med Sveriges popdrottning? Men ”Younger” och ”Hard Time” blir inte sämre för att de har några år på nacken. Tiden rår inte på moderna klassiker.

Seinabo Sey har samtiden i sin hand. Rösten får lyssnaren att stanna upp, men samtidigt skapar musiken framåtrörelse. Ljudbilden blir aldrig tillbakablickande eller retrodoftande, utan ett med samtiden. Kan dock uppleva att uttrycket blir aningen sterilt, speciellt med tanke på sångröstens starka närvaro. Det är kanske en uttänkt strategi, men hade önskat mig mer spänning mellan musik och sångerska. Nu ligger det mesta på sistnämnda element.

På många sätt saknar denna skiva konkurrens bland svensk pop. Närvaron är total och det råder inga tvivel om att Seinabo Sey har det extra. Det som andra vill ha. Bristerna är lätta att förbise och albumet är med största säkerhet bara starten på en lång karriär. För ett toppbetyg krävs dock fler låtar som ”Poetic”. Låtar som är orubbliga och världsvana. Ett spår som ”Ruin” når inte samma omtumlande känsla, istället blir inramningen alltför lättsmält och intetsägande.

I framtiden kommer musikälskare att se tillbaka, de kommer att förknippa 2015 med Seinabo Sey. Det råder inga tvivel om att denna skiva sätter standarden för svenskproducerad pop. Mina förhoppningar är att nästa fullängdare blir ännu bättre.

[Universal, 23 oktober]

7