Nu ska jag vara helt ärlig. När Joanna Newsom debuterade i början på tvåtusentalet hade jag rätt svårt för henne. Tyckte att sången var för docksöt, harpan för pretentiös och om ”Manic Pixie Dream Girl” vore en musikgenre så skulle jag nog placerat henne där vid tidpunkten.
Men precis som med så mycket annat (läs: kaffe, mörk choklad, musslor, gåslever och gubbrock) så har hon växt på mig med åren. Ys (2006) var lite av ett mästerverk i mina öron. Trippelplattan Have One On Me (2010) likaså, trots sin mastighet.
Sedan dess har Newsom bland annat sjungit med Mupparna, synts i TV-serien Portlandia och i Paul Thomas Anderson-regisserade långfilmen Inherent Vice. Det senare är ett samarbete som i och med nya albumet Divers tas vidare. Anderson står nämligen för regi till båda de videor som hittills släppts till plattan. Och stjärnnamnen slutar inte där. Steve Albini, tidernas kanske mest välrenommerade producent inom indierockgenren och som bland annat jobbat med Nirvana, PJ Harvey och Pixies, är en av skivans producenter. Ja, ni hör ju att ambitionsnivån är extremt hög.
Trots detta skulle jag inte vilja påstå att Divers innehåller särskilt många överraskningar. Precis som tidigare målar Joanna Newsom upp speldoseklingande Disneyvärldar med hjälp av sagolika pianomelodier och flinka harpafingrar. Även den här gången lyckas hon på samma gång sjunga helt hutlöst hysteriskt som bländande vackert. Musikaliskt experimenterande snarare än klämkäcka refränger alltså. Lustiga Huset-känslan är intakt.
Fina ”Same Old Man”, som i sammanhanget är en relativt sansad och traditionell folklåt, är ett favoritspår. Singeln ”Sapokanikan” ett annat.
Fastän att jag älskar det jag hör, Joanna Newsoms musikaliska universum är verkligen en speciell värld att dras in i – så kommer jag på mig själv med att önska att Albinis medverkan hade smutsat till det väna något. Tänk er en riot grrrl-version av Joanna Newsom liksom! Knyter mina fingrar och hoppas på nästa album.
[Drag City, 23 oktober]
