Året var 2008 och jag stod, 16 år, i ett festivaltält på Ruisrock och överväldigades av de första raderna till The Nationals “Slow Show”. Det var som om luften plötsligt gick ur mig utan att jag riktigt förstod varför. Hädanefter skulle jag mäta all musik efter The Nationals standard. När nu Matt Berninger och Brent Knopfs sidoprojekt EL VY släpper debutalbumet Return to the Moon är jag som inbitet fan inte bara hoppfull, utan också svårflirtad.
Nästintill ett decenniums vänskap skulle krävas innan indietungviktarna Matt Berninger, sångare i The National, och Brent Knopf från Ramona Falls, slog samman sina musikaliska superkrafter. EL VY, som enligt pressutlåtande ska rimma med “Hell Pie” för korrekt uttal, är experimentell indierock med lekfulla arrangemang och dramaturgiska texter.
Estetiken från omslag till låtrad är konceptuellt genomarbetad, men långt ifrån konstlad. Det känns som om det tagits ett beslut om riktning utan att orden uttalats högt. Lite så beskrivs skrivprocessen också av frontfigurerna själva:
“I never worried about sending Matt something unfinished. He’s able to imagine where it can go. He can grab the four bars that will become the core of the track and develop them into something amazing”, har Brent Knopf sagt.
Det är knepigt med sidoprojekt, det ska balansera mellan att inte vara en imitation samtidigt som det lätt blir lite pajigt om svängarna blir allt för stora. EL VY har lyckats hitta sin plats. Det är naturligt och modernt, som om Ramona Falls och The National plötsligt träffats på en bar 2015.
Introlåten “Return to the Moon” sätter tonen för albumet, det är härligt oredigt samtidigt Matt Berningers signatur genomsyrar de personliga texterna och ger albumet tyngd. Något som hörs extra tydligt i guldkornet “No Time To Crank The Sun”.
Den lite råare “I’m The Man To Be” är befriande och fungerar som en snygg kontrast till albumets tyngre låtar. Med textrader som “I’ll be the one in the lobby in the green collared fuck me shirt”, nosar EL VY på arrangemang som är nyskapande, samtidigt som det finns influenser från både Matts och Brents tidigare verk.
Sammanfattningsvis är Return to the Moon en platta som växer på en, snabbt. Tre lyssningar och du är hooked.
[4AD, 30 oktober]
