Seratones kör på känsla

Foto: Jordan Poorman

Foto: Jordan Poorman

Imorgon släpper Louisiana-bandet Seratones sin andra singel. Precis som debutsingeln ”Chokin’ On Your Spit (Karma)” så är nya ”Necromancer” en fantastisk låt som bygger på lika delar soul och garagerock. Felix Lindén ringde upp bandets sångerska AJ Haynes.

Hur startade Seratones?

– Jag och de andra bandet har känt varandra länge, vi var del av samma scen, punkscenen i vår hemstad Shreveport. Jag tror jag drogs till den scenen därför att det kändes kreativt där, som att människor själva tog initiativet. Det var en väldigt liten scen, precis som den sortens forum brukar vara, så vi träffades på spelningar och hade olika band och projekt tillsammans. För ett par år sen bestämde sig vi oss för att testa något nytt tillsammans.

Tidigare i år signades ni till skivbolaget Fat Possum, hur gick det till?

– Det var en lycklig slump. Vi spelade i Hot Springs, Arkansas, och sångaren i ett av de andra banden som spelade jobbade i Fat Possums lager. Han tipsade bolaget om oss och de gillade oss, så de tog kontakt.

När kommer debutalbumet?

– Vi arbetar på det nu, och kommer fortsätta arbeta med det resten av året. Antagligen kommer det nästa år, men vi vet inte riktigt, vi kör på känsla.

Foto: Press

Foto: Press

Hur var det att spela på SXSW i år?

– Det var kaotiskt, men det var den bästa sortens kaos. Vi spelade ett gäng gig, på rätt olika scener inför väldigt olika sorters publik. Det var skitkul. Vi ger alltid allt. Vi är ju ett rock’n’roll-band, det är där vi kommer ifrån.

När började du sjunga och spela gitarr?

– Jag var nog runt sex år när jag började sjunga i baptistkyrkor ute på landet i Louisiana. Hemma lyssnade vi på sextiotalsrock och i kyrkan var det gospel, i mitt huvud gick det en bro mellan de olika stilarna. Den där musiken finns i mitt blod, det är ingenting som jag kan göra mig av med ens om jag ville. Vi är alla produkter av vår omgivning.

– Men gitarren kom senare, kanske runt 2006. Alla mina kompisar spelade gitarr så då ville jag också spela. Från början var det bara något jag gjorde för att ackompanjera texterna jag skrev. Det var poesi då. Jag gillar verkligen poesi, särskilt när den är formaliserad, som en sonett till exempel. Det är nånting med att ha en så tydlig struktur som är väldigt befriande när man skapar. Och vi försöker göra lite samma sak med Seratones, det finns en struktur där, men vi kan fortfarande utforska och experimentera inom den.