Gin Wigmore – Blood to Bone

Ett av de album jag lyssnat mest på i år är gjort av nyzeeländska Gin Wigmore. Down under är Gin Wigmore en välkänd och etablerad artist, men inte lika många i Europa har hört hennes musik. Blood to Bone, som är hennes tredje album, släpptes i somras, men lanseras i Europa först nu. Liksom föregående album är det högst personligt. Texterna handlar om upp- och nedgångarna i hennes liv de senaste åren. Uppbrottet från en partner som inte gjorde henne lycklig. Flytten från Australien till Los Angeles. Äktenskapet med den nya kärleken. Det är ömsom upplyftande och hoppfullt, ömsom mörkt och sorgset.

Musiken speglar dessa upp- och nedgångar. Glatt stompiga rocklåtar blandas med folkdoftande spår och återhållsamma pianoballader. På ”Willing to Die” bjuds vi till och med på lite rappande. Att Blood to Bone är ett rockalbum är dock otvetydigt. I en tid då alla experimenterar med elektroniska ljud och fusioner mellan stilar är det skönt med ett riktigt rockalbum med gitarriff och raka melodier. Ändå blir det aldrig tråkigt. Varje låt är tydligt utmejslad och sitt eget universum. Sången är också av oerhörd betydelse. Wigmores röst är härligt raspig och fylld med attityd och gör att låtarna lyfter till otroliga höjder. I exempelvis ”This Old Heart”, ”Black Parade” och ”24” visar hon verkligen vad det innebär att sjunga med hjärtat utanpå.

”Black Parade” är för övrigt albumets starkaste spår. Det är en mäktig powerballad, ödesmättad och dramatisk, som handlar om ensamhet och förlust. Om det är något jag kan klaga på är det ordningen på låtarna. ”Black Parade” kommer redan som spår nummer fyra och direkt efter en annan gripande ballad. En annan låtordning hade skapat en bättre dynamik, vilket hade gjort helheten mer balanserad. Men det är kanske en petitess i sammanhanget. Förhoppningsvis leder Blood to Bone till Wigmores stora genombrott även på den här sidan av jordklotet.

[Universal, 1 oktober]

7