Jag skulle inte skriva om den här spelningen egentligen och jag vet inte om det ens är en bra idé nu. Men vår ackrediterade skribent blev sjuk och jag, som köpt biljett för ett bra tag sen, är vad jag vet den enda från HYMN som befann sig på Malmö live för att se Annika Norlin göra sin andra spelning någonsin (den första var på Way Out West 2014) där hon blandar material från sina båda projekt Hello Saferide och Säkert!
Jag hade en ganska tät relation med Annikas musik mellan 2005 och 2010 och såg då Hello Saferide ca 3 gånger och Säkert! ca 5 gånger. Men därefter har det inte blivit något. Och jag drog mig ganska länge för att gå på denna spelning också. Fråga mig inte varför, jag har inget bra svar. Till slut köpte jag i alla fall en biljett. Det var ett bra val.
Jag hade förväntat mig nostalgi. Men redan i tredje och fjärde låten gav mina, i och för sig dokumenterat ytligt liggande, tårkanaler efter för första gången under kvällen. Inte för att låtarna spelades i sig utan för att texterna, som om jag aldrig hört dem tidigare, attackerade mitt känslocentra.
”Isarna” (precis ”som förr” i duett med Lovisa Nyström) följdes av ”Fredrik”, mina två absoluta Säkert-favoriter direkt efter varandra. Jag kan dem utantill, men ändå berörde de mig på ett helt nytt sätt. Någonstans i dessa båda favoritlåtar började jag inse att det som hänt under dessa fem år är att jag gått från att gilla Annika Norlins musik som ”bra pop” till att verkligen gripas av vad som döljer sig bakom catchiga verser och refränger. Där jag tidigare tyckt att Annika skrivit charmiga texter om obestämda kufar och bortglömda samhällen i norr, började jag plötsligt känna att texterna handlade om mig. Vi tar detta exempel från fenomenala ”Isarna” – en låt om tristess:
En timme tar en vecka här
Slå mig så att nånting händer
Visarna på klockorna går bakåt här
Jag skakar om kalendern
Kyss mig så att nånting händer
Slå mig så nånting blöder
Elda upp mitt hus, gör det ikväll
Så det finns nåt som glöder
”Fredrik” är minst lika vass (textraden jag vet inte vad det nya är men bättre än det här är och förblir en klassiker). Jag vet att Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset i litteratur härom dagen, men jag undrar om Horace Engdahl och company hört, eller läst, Annika Norlin.
Konserten fortsatte förstås och varade i ungefär 80 minuter. Annika lyckades även att göra mina båda största Hello Saferide-favoriter, ”Anna” – låten om vad vår potentiella unge kunde blivit om du bara gillat mig lika mycket som jag gillar dig – och ”Long Lost Penpal” back-to-back och även här var det bara att haverera inför vad jag en gång tyckte var bra låtar med roliga texter men numera tolkar som knivskarpa texter på fullaste allvar. Och det var det som mest grep mig så här efter fem års Annika-paus, hur många av hennes texter kan kännas så olika beroende på hur man själv mår eller var i livet man befinner sig.
Det finns så mycket mer att säga om denna spelning. En i stora drag perfekt setlist, ett oklanderligt band och en magisk avslutning med Annika och Jens Lekman ensamma på scen i ”Är du fortfarande arg?”.
Men som sagt, det här varken var tänkt att vara eller ens är en recension. Det är en bekännelse att Annika Norlin och hennes låtar träffade mig hårdare än de gjorde när jag lyssnade mycket på henne, och hur jag än en gång insåg att livemusik, trots att jag överdoserar den på ett nästan ohälsosamt sätt, fortfarande har förmågan att beröra. Jag behövde den insikten. Tack, Annika.
Bild från Way Out West 2014. Foto: Mattias Pettersson. Videor från Debaser Medis, Stockholm 2011.
