Det finns tusentals sätt att tackla ett uppbrott, men endast två ytterligheter. Och ytterligheterna avgör läkningsprocessen. Gräva ner sig eller gå vidare. Solodebuterande Leo Skywell använder det förflutna som språngbräda och förstasingeln ”Leisure/Desperation” flörtar med kommersiell listpop. Gamla influenser har ersatts av nya.
Leo är ett välkänt ansikte i Göteborgs uteliv och de flesta känner till honom genom indiepopbandet Cavern People. Ett band som splittrades innan debutalbumet, men denna händelse verkar snarare sporrande än nedslående. De nya förutsättningarna resulterade i att Hisingssonen kunde gå vidare med sin egen musik.
Han förklarar med övertygelse att solokarriären är den verkliga starten, debutsingeln är ingen fortsättning på det som varit. Ett nytt kapitel håller på att skrivas.
– Alla bitar har fallit på plats, detta är starten och vad som hände innan är inte särskilt intressant. Allt fokus ligger på det som pågår nu, förklarar Leo.
”Alla bitar har fallit på plats, detta är starten och vad som hände innan är inte särskilt intressant”
Uppbrottet fick även Leo att finna ett mer personligt uttryck. Och på så sätt blev det naturligt att använda sitt eget namn.
– Jag gör det jag vill göra. Inga kompromisser. Singelns producent György Barocsai är ett fantastiskt bollplank, alla behöver begåvade människor i sin omgivning. Ytterst är det ändå jag som bestämmer, det är mina texter, mina visioner.
Det är svårt att inte dras med i Leos entusiasm. Hans förhållningssätt till livet är att blicka framåt och att nedslås av motgångar är inget alternativ. Nederlag vänds till fördelar, ger lärdom och får honom att se möjligheterna. Att sänka huvudet är inget alternativ.
Debutsingeln speglar beskrivna personlighetsdrag. En person med flera ansikten. Vissa perioder är introverta, medan andra tillfällen handlar om att möta människor, vara bland människor. Och det är på scenen som de mer utåtagerande dragen kommer till sin rätt. Nedanstående låt pendlar mellan dessa karaktärsdrag.
Under 3.35 hinner Leo vara reflekterande, trallande och förförande. Ljudbilden är både mekanisk och varm. Är det en kärlekslåt? Upphovsmannen säger inte så mycket om låtens innebörd, men det vilar något tvetydigt över singeln. Vad är det som döljer sig bakom refrängens uppsluppna lallande? Lyssnaren får leta efter svaren. En sak är dock säker och det är att ljudbilden uppdaterats sedan Cavern People gick skilda vägar tidigare i år.
Det är ingen hemlighet att Cavern People influerades av brittisk indiepop, men i dagsläget finns det inget utrymme för gamla hjältar som Morrissey. Gitarrpopen är ett minne blott.
– Jag har spelat så jävla mycket gitarr, ända sedan tioårsåldern. Har växt upp med The Doors och Joni Mitchell, men jag har tappat intresset. The Smiths har betytt jättemycket, men inte nu längre. På senare år har jag börjat lyssna på modernare artister, min hunger på musik har fått mig att bli nyfiken på det som händer nu. Ny musik multipliceras hela tiden. Om fem skivor har jag kanske ändrat mig, skrattar Leo.
”Jag har spelat så jävla mycket gitarr, ända sedan tioårsåldern”
Har denna förändring resulterat i singelns uppdaterade känsla?
– Det handlar mer om var jag är just nu. Nya produktioner är intressantare och det är är inspirerande med modiga artister som Beatrice Eli, Little Jinder och Zara Larsson. Ingen tar rockstjärnor på allvar nu när alla strävar efter att synas, men dessa artister utmanar etablissemanget.
Vi fortsätter att diskutera influenser och enas kring David Bowies storhet (aktuell med titellåten till kommande tv-serien The Last Panthers). Bowie är en artist som gått sin egen väg, vilket har lett till både hyllningar och sågningar. Det gäller speciellt samtiden som haft svårt att följa hans nycker.
– Bowie är en stor favorit. Personligen tror jag inte att man kan ändra inriktning på samma sätt idag, ändra personlighet inför varje släpp. Low och Station To Station fick blandad kritik, men i efterhand hyllas de av alla. Jag hoppas har jag har samma mod.
Hur viktigt är det att ständigt utvecklas?
– Jag är nästan maniskt rädd för att stanna i utvecklingen, skrattar Leo. Jag vill göra ny saker hela tiden.
Känns typiskt för vår tid. Den ständiga rastlösheten.
– Så är det nog, jag är ett barn av vår tid.
Tame Impala nämns också i förbifarten och det är ett band – i likhet med Leo– som valt att fokusera på en mer elektronisk ljudbild, där gitarrerna fått mindre utrymme än tidigare. En annan likhet är att musiken är välproducerad, inte minsta brus eller knaster, det finns inget som stör.
Är det avgörande att musiken låter proffsig?
– Jag är öppen för att dra mig mer mot lo-fi i framtiden. Men som det är nu tycker jag min musik passar med lite mer glamorös produktion, skrattar Leo.
Och hur långt har du kommit med debutalbumet?
– Det är bara singeln som är färdiginspelad. Jag vet faktiskt inte om det blir en EP eller ett album, men det blir mer musik, det kan jag garantera.
Leo förklarar att kommande skivan ska kännas som en solstråle som kämpar sig igenom molntäcket. Ett eget universum. Det återstår att se om denna känsla återspeglas under höstens spelningar.
I november spelar du på tre HYMN-kvällar, men du började turnera redan i somras. Både Danmark och Tyskland avverkades. Berätta.
– Inför hösten har jag börjat repa med ett liveband, det kommer att bli grymt, småler Leo förväntansfullt. Och turnén i somras var speciell. Tror att jag gjorde över 30 spelningar på kort tid, två spelningar per dag och vissa gig utannonserades via Facebook, att jag skulle spela på en viss plats, vid en viss tidpunkt och det kunde dyka upp 150 pers. Detta hade inte hänt i Göteborg, inte ens Håkan Hellström skulle locka publik spontant. Folk hade suttit hemma framför YouTube.
Leo räds inte utmaningar och klädstilen får honom att sticka ut. Han bär ofta kvinnokläder. Tidigare nämndes Bowie, som också arbetar mycket med det visuella, men det gäller även Placebo-sångaren Brian Molko. Ännu en betydande inspirationskälla.
– Sverige är ett PK-samhälle, men det gäller att anpassa sig, att följa rådande trender. Det är fortfarande uppseendeväckande att en ”kille” sminkar sig, klär sig ”utmanande”. Det finns ett uttalande av Molko, som handlar om att vara lika attraktiv för killar som tjejer och att på så sätt framhäva sin androgynitet. Gillar tanken på gränslandet.
”Sverige är ett PK-samhälle, men det gäller att anpassa sig, att följa rådande trender”
Det är uppenbart att Leo vill nyansera bilden av manligt och kvinnligt. Sudda ut gränserna. Jag frågade Svartedalens arrangör Calle Thorell – bekant med Leo – om hans syn på pophoppet från andra sidan älven. Svaret blev fuskpälsar och ”guldsmycken”. Det säger ganska mycket.
Hur ser du på normtänkande? Att det fortfarande kan vara problematiskt att gå utanför ramarna.
– Det är absurt, det borde inte vara så. Alla ska få göra vad de vill. Om vi tar Tyskland, så vet inte vissa människor vad feminism betyder, vilket innebär att vi är långtifrån sann förändring.
Ditt sätt att klä dig, uttrycka dig visuellt, påverkar detta ljudbilden?
– Det tror jag verkligen! Som jag nämnde tidigare, så har jag funnit mig själv i min musik, jag lever min musik, har skalat bort det som inte är jag. Under uppväxten plockar man på sig egenskaper som bara följer med och dessa egenskaper är inte alltid positiva. Dessa attribut blir som en mask.
Leo pratar om att lämna Göteborg, men vill inte avslöja detaljerna. Han återkommer till debutsingeln och jag undrar om det går att se låten som ett farväl till hemstaden.
– I grunden är låten ett slags farväl till de senaste två åren, 2015 har inneburit stora förändringar och nu är det dags att ta nästa steg. Men det är kanske ett farväl till Göteborg. På något sätt är låten en uppgörelse med allt som denna stad innebär.
Västkusten riskerar att bli en fattigare plats utan Leo och stadens svartklubbar skulle mista en av sina starkaste profiler.
Klubb- och festivalarrangören Bojan Buntic syns ofta tillsammans med Leo och hans bild är genomgående positiv. Jag får snabbt svar när jag frågar om deras vänskap. Buntic minns inte en fest utan Leos närvaro och han beskriver honom som en envis låtönskare, vilket resulterar i DJ-kaos och tumult. Och tillsammans skänker de glamour åt Göteborgs nattliv. Vi får se om singeln ger upphovsmannen rätt om framtiden.
På nedanstående HYMN-klubbar går det att se Leo i vinter:
13 november på Grand i Malmö
19 november på Landet i Stockholm (arrangeras tillsammans med Heaven Up Here)
20 november på Oceanen i Göteborg (arrangeras tillsammans med Nordic Vibrations)
