Grey Tickles, Black Pressure är John Grants tredje soloalbum efter mästerliga Queen Of Denmark och innovativa men ojämna Pale Green Ghosts. När han nu är tillbaka är utvecklingen både positiv och negativ. På sina ställen visar det nya materialet att hans utvecklingskurva går uppåt, medan det på andra känns som att han stirrar ner i avgrunden på sin tillfälligt uppstannade kreativitet.
Det positiva är att Grant börjat bemästra sina relativt nyfunna elektroniska influenser. På föregångaren verkade han ha tagit förhastade beslut, kanske på grund av sin vurm för nya hemlandet Island och möjligheten att samarbeta med medlemmar ur Gus Gus, och mycket av det elektroniska soundet tog uppmärksamhet från de ballader som Grant faktiskt är bäst på. På Grey Tickles, Black Pressure är det elektroniska och akustiska bättre balanserat och lyckas harmonisera hela vägen fram till outrot. Problemet är istället melodierna.
Någonting har hänt med Grants låtskrivarförmåga. Jag hade kanske inte förväntat mig en ny ”Marz”, ”GMF”, ”Glacier” eller ”Queen Of Denmark” men hade däremot hoppats på nytt material som åtminstone delvis väckte samma typ av känslor. Här tar de finstämda ögonblicken slut samtidigt som verserna (både ”Global Warming” och ”Magma Arrives” bjuder på oerhörda besvikelser) och det är i princip bara titelspåret som håller måttet från början till slut. De elektroniska spåren är nästintill perfekt arrangerade men det snygga ljudskalet hjälper tyvärr inte de otillräckliga melodierna att lyfta eller glimra till.
Visst är nivån hos John Grant högre än hos många andra sångare och låtskrivare som är verksamma idag, men om jag ska jämföra Grey Tickles, Black Pressure med hans tidigare verk kan jag inte annat än att citera direkt ur albumets förstasingel: All these things, they’re just disappointing.
[Bella Union/Border, 9 oktober]
