HYMNS VÄNNER: Linus Bjarnelo (Festivalpodden)

_MG_6009b

Varje vecka hör vi Linus Bjarnelo babbla om festivaler och annat nöjesrelaterat kring det i Festivalpodden. Dessutom är han skribent på HYMN. Men inte nog med det, Linus är också vän med HYMN och vi har därför låtit honom fylla i vår virtuella ”Mina Vänner”-bok.

Namn: Linus Bjarnelo
Yrke/sysselsättning: Webbredaktör, skribent, samt ena halvan i Festivalpodden
Födelseort: Malmö

Under min uppväxt lyssnade mina föräldrar på:

– Min pappa lyssnade på U2 och Bruce Springsteen, vilket bidragit till min vurm för rockgubbar som älskhatar USA. Han ska också enligt egen utsago sjungit Toto:s ”Roseanna” för mig när han nattade mig som bebis, vilket måste låtit hemskt, med tanke på hur falskt han sjunger. Min mamma lyssnade ofta på Eros Ramazotti, ständigt denna Eros Ramazotti. Omslagsbilden till hans platta Stilelibero, där han sitter barfota i en båt, i ett fejkat hav, är en omslagsbild som för evigt etsat sig fast i mitt inre.

Den första skivan jag ägde var:

– Jag minns inte, men jag har för mig att det var en Backstreet Boys-platta. Jag var mer för att äga singlar. Mina tre första singlar bestod av den udda och spännande kombinationen: Markoolio – ”Vi Drar Till Fjällen”, The Offspring – ”Pretty Fly For A White Guy” och Spice Girls – ”Wannabee”.

Om jag skulle beskriva mina tonår med en låt:

Oasis – ”Champagne Supernova”. Jag har otaliga gånger befunnit mig på sedan länge utdöda efterfester, sittandes på ett golv, med rödvin i handen, med just den låten spelandes ur högtalarna. Splittrad. Och totalt vilsen i allt vad framtid innebär.

Instrument jag spelat/kan spela:

– Jag kan spela gitarr. Jag gör det dock så sällan numera att jag får ont i fingrarna de gånger jag väl plockar upp den. Nu har jag gått vidare till att ”vända plattor”, så som alla andra gör numera, men det kanske inte räknas som ett instrument?

Första konserten jag såg:

– Min farfar anmälde mig till en tävling i Kvällsposten där man kunde vinna biljetter till Spice Girls spelning på Forum i Köpenhamn. Och tro det eller ej, men jag vann. Året var 1998, jag var 9 år och bron var inte färdigbyggd. Så jag och ett gäng tjejer i åldern 9-15 som också vunnit biljetter åkte färja över i en Kvällsposten-chartrad buss. Jag minns inte så mycket av spelningen, men kommer ihåg att Spice Girls uppträdde nakna under en av låtarna. Men då de satt på varsin stol med stolsryggarna vända mot publiken så kunde vi inte se något. Mitt under låten ställde sig plötsligt Mel B upp, med endast ett lakan som täckte hennes privata kroppsdelar. Hela publiken jublade.

En låt jag förknippar med kärlek:


– Dave Matthews Band
– ”Crash Into Me”. Jag lyssnade ofta på den när jag blev kär i min flickvän. Den kanske handlar om något helt annat egentligen, men för mig definierar den exakt den känslan jag känner när man blir kär i någon. Personen kraschar okontrollerat rakt in i ens hjärta utan att man kan göra något åt det. Och det är lika härligt, som det är jobbigt.

Ett snabbt festivalminne:

– Jag har visserligen redan berättat den i alla tänkbara kanaler vid det här laget, men ja, när min vän Teodor Stig-Matz lurade i både mig och flera andra att skådisen Mikael Nyqvist befann sig på Roskilde i somras. Detta rykte urartade så pass att folk på fullaste allvar gick runt och letade efter honom. Jag fnissar fortfarande varje gång jag tänker på att folk gått runt och letat efter en semesterskäggig Micke Nyqvist, som är där för att kolla på Seinabo Sey, på en festivalcamping.

Senaste livespelningen jag såg:

Ellie Goulding på Way out West. Jag diggade det enormt. Och det var samtidigt underhållande att se hur en hel publik av kreddiga människor abdikerade från sin coolhet och sjöng med i den fåniga låten ”Love Me Like You Do”.

Det här är mina guilty pleasures:

– Välproducerad EDM-house är jag obehagligt förtjust i. Och så älskar jag Lilla Sällskapet. Jag lyssnar ofta på deras förra platta. Men det talar jag sällan högt om.

Det här är enligt mig ett underskattat band:

Third Eye Blind. Att inte deras musik fått större genomslag i Sverige är obegripligt. Det finns få band som gjort så genomtänkt och snygg powerpop som dem. Jag rankar dem fortfarande som ett av världens bästa band.

Musik betyder för mig:

– Det viktigaste i mitt liv är ju min flickvän. Men efter det kommer musiken. Jag skulle hellre förlora synen än hörseln, om jag var tvungen att välja. Ingen musik, inget liv.

Den här låten får mig att dansa varje gång:

Disclosure – ”Latch”. Det kvittar att jag hört den tusen gånger, på fester och festivaler. Jag tröttnar aldrig på den.

Lyssna på Festivalpodden här.