Att Tim Berglin aka Avicii mått dåligt ett tag har varit vida känt sedan länge. Från att ha presenterat EDM-musikens anthem Levels 2011 för att sedan följa upp det med den fantastiska plattan True, 2013, (vår tids Thriller som Jan Gradvall, av alla människor, så klockrent konstaterade och jag är beredd att hålla med) har det sakta men säkert gått utför för Stockholmssonen. Först blev han utbränd efter att ha tryckt på en knapp uppe på en scen i alldeles för många länder. Sedan blev han ansiktet utåt för Volvo, medan han samtidigt spottade ur sig den ena tråkiga låten efter den andra, som lät mer country än någonsin. Och mitt i all denna utbrändhet och identitetskris spottar han nu ur sig en platta som på många sätt bekräftar att Avicii fortfarande mår rätt dåligt.
Nåja, om man bortser den fruktansvärt enerverande öppningslåten “Waiting For Love” så blir faktiskt starten på Stories riktigt bra. I andra låten “Talk To Myself”, samt den tredje “Touch Me”, presenterar Avicii ett sound som han definitivt borde utforska ännu mer. Här får vi nämligen ta del av ett garageinfluerat stuk som känns väldigt 90-tal a la Paris, samtidigt som det ändå känns modernt. Det är så spännande och dansant att jag faktiskt hinner få upp hoppet om att Stories kanske ändå ska bli en platta som tar vid där True slutade. Tyvärr hinner knappt fjärde låten dra igång förrän jag inser motsatsen.
Det är inte bara ett berg av skit som utgör resten av Stories. Det är också så vilselett och harvande att jag måste dubbelkolla så att jag verkligen lyssnar på rätt artist. Det är varken trendsättande eller nyskapande. Istället är det lika gulligt och harmlöst som ett soundtrack till en Disneyfilm. Ibland låter det också som att Avicii gått och blivit religiös och försöker skapa gospelmusik till en frikyrka. Det enda som saknas är att Carola ska börja sjunga mitt i någon av låtarna och sedan vrålandes springa genom altargången i en kyrka medan publiken skriker ”Hallelujah!”
Och som om inte Aviciis vilsenhet vore nog avslöjad i hans låtar, så visas den också upp i hans val av gästartister. En lika vilsen Chris Martin sjunger på någon låt, och på en annan hittar vi, hör och häpna: Daniel Adams-Ray. Bara det är nog med anledningar för någon i hans närhet, vem som helst, att gå in och stoppa Avicii med det han sysslar med och kanske fråga om han inte skulle tänka om en aning.
Men det verkar inte finnas någon i Aviciis närhet som varnat honom. För som om det inte vore nog med detta så har Aviciis skivbolag på förhand påstått att denna platta ska komma att förändra hela EDM-scenen i grunden. Jag hoppas innerligt att de har fel, för om det är åt det här hållet det ska barka så är det inte bara adjöss med Avicii, utan också hela EDM-scenen.
Avicii mår som sagt inte bra. Och det smärtar att se hur någon som revolutionerat en genre och erövrat världen på det sätt som han gjort kan gå så vilse i det han gör. Avicii behöver en timeout, han kan ju skylla på utbrändhet, och bryta med sitt skivbolag, för att sedan gå under jorden ett tag, för att sedan återvända efter några år, så som Daft Punk brukar göra. Då hade han inte bara fått tid till att presentera något riktigt, likt de inledande spåren på Stories, utan hade kanske också kunnat skapa en ny Thriller.
