Planning For Burial – Leaving

När Thom Wasluck från New Jersey var 13 år dog hans älskade farfar (eller morfar, det är besvärligt med engelska eftersom båda heter ”grandfather”). Nio år senare kom erfarenheten av den sorg som följde att inspirera honom att skriva långa, mörka stycken om insikten av att alla, även de vi håller närmast, en gång kommer att lämna in. Projektet, som både spelades in och gavs ut på egen hand, fick namnet Planning For Burial (namnet hade han sparat sedan farfar/morfar dog) och ledde till att albumet Leaving släpptes ytterligare några år senare, 2009.

Leaving nådde minimal publik när det släpptes, men ledde i alla fall efter något år till förbandsspelningar till bland andra Chelsea Wolfe och Deafheaven. Det ska dock sägas att det var innan någon av dem fått något egentligt genombrott. Förra året klämde Wasluck ur sig en uppföljare, Desideratum, på bolaget The Flenser som specialiserat sig på att ge ut mörk, experimentell musik. Den här gången nådde musiken ut lite mer – välförtjänt, avslutande 16-minuterslåten ”Golden” är till exempel en magnifik ljuddröm innan den långsamt dör ut -, recensenterna gillade också vad de hörde (Pitchfork gav 7,9 på sin tiogradiga skala) och i somras återgav bolaget därför även ut Leaving som vinyl.

Leaving är ett lika vackert, straffande som svårkategoriserat album. Vi kan kalla delar av det för doom, andra för postrock, ibland får vi oss några black metal-anslag men aldrig så det blir något mer av det (förutom i albumets kortaste låt ”Seasons Change So Slowly”). Det finns några få vokalpartier, men det är nästan omöjligt att höra texten. Hela tiden ligger en tung, gotisk ambient-stämning över musiken. Det lurar en fara bakom hörnet som aldrig riktigt avslöjar sig. Det mest anmärkningsvärda är kanske just att trots den stundtals komplexa ljudbilden är det här en mans verk. Och kanske är det just det som gör att skivan låter så annorlunda. Trots att man kan hitta referenser till egentligen hur många genrer som helst är den så obestämd till sin karaktär att den inte på ett tryggt sätt kan placeras i någon av dem.

Här finns många höjdpunkter, inte bara låtar utan även enskilda passager i låtar. Det här är nämligen inte traditionella låtstrukturer. Den upprörda stämningen i ”Memories You’ll Never Feel Again” är mäktig, likaså grips jag av den noisiga men melodistarka ”Oh Pennsylvania, Your Black Clouds Hang Low” och kontrasterna i ”Being a Teenager and the Awkwardness of Backseat Sex” som likt många andra låtar på albumet har en påtagligt lång fade-out.

Men allra mest faller jag för skivans näst sista stycke, ”Verse/Chorus/Verse”, som saknar alla metaltendenser och i stället jobbar på med en enkel, repetitiv och helt oemotståndlig slinga – först med bara gitarr och efterhand med ett piano, som dock aldrig tillåts ta överhanden. Anslaget på tangenterna känns som vattendroppar som försvinner bort och återkommer. Postrock med undergångsstämning. Vackrare blir det inte. Jag kan inte sluta lyssna.

Vinylförsäljningen har ökat de senaste åren – det finns uppenbarligen en marknad för att återutge obskyra kultskivor igen. Det är glädjande av många skäl, och ett av de för mig starkaste just nu är att jag fick möjlighet att upptäcka Leaving (som i och med återutgivningen även finns tillgänglig för nedladdning och streaming).