Young Thug – normbrytare och douchebag

yt

Young Thug och jag, hur gick detta till? Jag är 35 år gammal. Young Thug är 23 år young. Han är född 1992. Då var jag tolv år gammal. Jag tänker mig att hans publik är betydligt yngre. Jag hade ett moment på skolan där jag arbetar och snackade Young Thug med en elev. Hen är elva år gammal. Borde jag överhuvudtaget förstå den här musiken?

Fast på något sätt är det logiskt. Jag har alltid varit inne på seriefigurer när det kommer till rap. Jag älskar MF Doom, Quasimoto, Slick Rick, Gravediggaz, Necro (med visst förbehåll), Brotha Lynch Hung, Danny Brown och Triple 6 Mafia. Alltså rappare som vågar tänja lite på konventioner och gränser, och så att säga går over the top (nu är vi beyond jante här, men det är en frihet jag tar mig när det handlar om rap). Young Thug gör allt det där.

I Noisey-dokumentären Noisey Atlanta hänger exotismens främsta fanbärare Thomas Morton i en studio med Young Thug och hans posse. Young Thug säger i vanlig ordning inte mycket alls, men en kvinna i sällskapet talar övertygande om att han snart kommer bli en superstjärna. Det är egentligen helt orimligt. Och samtidigt totalt rimligt ska det visa sig.

”Young Thugs musik är psykedelia i dess mest rena form”

Young Thugs musik är psykedelia i dess mest rena form. Jag vet att detta kan vara jobbigt att läsa för psychsamlande skivfarbröder, men det är dagens sanning. Har väldigt svårt att tänka mig att det är den gitarrbaserade och ängsligt bakåtsneglande retropsykedelian som kommer bli ihågkommen när någon boksmart cyborg grottar ner sig i musikhistoria år 2098. Jag sätter mina pengar på Atlanta 2015.

Young Thug är helt relentless. Han skiter i ALLT. Ni har säkert läst det innan: hans ansikte är ett myller av risiga tatueringar som får Lil Wayne att se städad ut. Han klär sig i kvinnoblusar och kallar sina homies för ”lovers”, men är aldrig sen att vända på steken genom att kvida ”no homo” i många av sina låtar.

Hans senaste videor är som uppgraderade versioner av kyrkogårdsscenen i Easy Rider. Vackrast blir det i ”Best Friend” där Y T interagerar med sig själv i olika situationer – han kör sin egen bentley med sig själv i baksätet, han dinerar vid ett vackert dukat bord och serverar sig själv som huvudrätt. Framförallt strular han med sig själv på sängen i sitt fabulöst inredda pojkrum. Ni hör ju själva.

Videons andra del består av scener på när Y T med posse dansar sig fram genom en grön bokskog inte helt olik den vi har utanför Malmö. Det är som att kolla på Robin Hood – Prince of thieves minus Kevin Costner, plus ett Atlanta som totalt har släppt på konventionerna. Illrött färgat hår matchas med illröda briefs under ett par byxor som är så pass tajta så att du skulle få plats med fem par under ett par regelrätta boom bap ditos, dansen är koordinerad men får samtidigt snöa ut precis lika fritt som musiken och Y T håller sin staniolmugg med lean arrogant löst och ledigt i ena handen, samtidigt som han vågigt dansar med sina lovers.

Som vanligt väljer jag att inte grotta ner mig för mycket i texten, det är en, egentligen förkastlig, men fullt duglig försvarsmekanism och jag väljer helt enkelt att tro att den handlar om Y T:s flickvän Jerikka Karlae. Den får helt enkelt göra det.

”En form av upp- och nervända-världen där DIY är ett verktyg för att tjäna grisigt mycket pengar”

I mitten av september kom hans senaste mixtape Slime Season. Det är ännu ett släpp i en ocean av mixtapes från den djupa amerikanska södern och ännu en ur den sjö i storlek med Vänern som är Y T:s diskografi – ja, han är galet produktiv. Detta är löpande bands-musik på samma sätt som sjuor producerade på Jamaica – alltså själva sinnesbilden av entreprenörskap och konkurrenstänk, och när det handlar om rap verkar jag plötsligt omfamna allt det jag fnyser åt i den riktiga världen.

Men denna kultur bygger även på ett djupgående DIY-tänk som tack vare You Tube och mixtape-sidor manövrerat ut de skräcködlor från yttre rymden som representerar de större skivbolagen. En form av upp- och nervända-världen där DIY är ett verktyg för att tjäna grisigt mycket pengar att spendera på smycken, bilar, droger, grills och Segways. Och det är precis i den här upplösningen av allt du trodde dig förstå som du hittar Young Thug och hans värld.

När det kommer till musiken är det mesta sig likt, Y T:s röst dansar på samma gång fult och graciöst över producenten London on Da Tracks beats. Det har varit mycket snack om autotune och den finns där på rösten, men det blir liksom oviktigt vad som egentligen är processerat i Y T:s ylande, hans gnälliga sång och knarriga sätt att rappa. Det är bara frihet i dess renaste form och vad som är maskin och vad som är människa är totalt oviktigt. Beatsen är uppbyggda enligt en välbekant trapformula men det är något med dessa som är mörkare, skruvade och mer sönderknarkade. Lite som en cocktailmix av droger som inte borde höra ihop och där vi som lyssnare bara väntar på att det när som helst kan slå väldigt fel (den känslan går förresten igen i flera av hans videor också).

”Vad som är maskin och vad som är människa är totalt oviktigt”

Jag har skrivit om psykedelia, men samtidigt är det genomkommersiellt eftersom musiken också är så direkt och lättillgänglig på det där underliga sättet som brukar tilltala barn. Skulle jag sälja in Y T endast till mindre barn skulle jag säga att han passar för fans till Dr Bombay eller Hasse Kvinnaböske. Jag lovar, barn hade svalt detta med hull och hår – ännu en gång dessa totala motsägelser.

Lyssnar på Slime Season hela tiden – ur fattiga datorhögtalare när jag sorterar papper på jobbet, innan jag ska sova och i min ipod (!) när jag cyklar. Jävlar vad man cyklar elegant till den här musiken! Jag älskar Young Thug på samma sätt som jag älskar Future. Två beniga slan från Atlanta som på samma gång är normbrytare och douchebags. Jag är förvirrad och jag älskar det.