Månadens PS: September

Angel Haze. Foto: Pao Duell

Då var september alldeles strax över, men låt oss hoppas att indiansommaren stannar ett tag till. Annars kanske du finner ditt soundtrack till hösten bland plattorna nedan. Vi har samlat några av de skivor vi lyssnat på men inte hunnit med att recensera under månaden som gått.

Angel Haze – Back to the Woods
HIPHOP New York-rapparen visar med nya projektet Back to The Woods att det går att kombinera emotionellt, lidelsefullt, kaxigt och hårt på ett alldeles utmärkt sätt. Wes Anderson-inspirerade downtempo-singeln ”Moonrise Kingdom” är med all säkerhet en låt som kommer att toppa många årslistor när det är dags att summera. 8/10

Corrina Repp – The Pattern Of Electricity
FOLKTRONICA Portlandbaserase multiinstrumentalisten och sångerskan Corrina Repp har ett gäng plattor bakom sig, både solo och med insomnade bandet Tu Fawning, och är bland annat utgiven på Mark Kozeleks bolag. Nya The Pattern Of Electricity är hennes första solosläpp på nästan tio år och fylld av ljuva låtar som enklast kanske skulle kunna beskrivas som ”folktronica” om vi ska använda ett ord från det tidiga tvåtusentalet. 7/10

Empress Of – Me
INDIE/R&B Lorely Rodriguez soloprojekt Empress Of bjuder på experimentell electro-R&B. Debutplattan Me innehåller bland annat smittande singlarna ”Kitty Cat” och ”Water Water”. Tänk dig en blandning av Robyn och The Dirty Projectors och du är nästan hemma. Hippt, skickligt och snyggt med andra ord. 7/10

Farao – Till It’s All Forgotten
POP När jag hör den norska musikern Kari Jahnsens fullängdsdebut kommer jag att tänka på ett rovdjur från sagorna. Ty under den kristallklara sirensången bubblar något oroväckande. Som att hon bara väntar tills att du är inom räckhåll innan hon hänsynslöst placerar in nådastöten. Inspelat på Island är Till It’s All Forgotten ett lysande, skandinaviskt popalbum som inte kommer göra dig besviken. Lyssna förslagsvis på ”Maze”, ett förtrollande stycke suggestiv musik, eller varför inte de två avslutande spåren ”Fragments” och ”Are You Real?”. 7/10

Lower – I’m A Lazy Son… But I’m The Only Son
POSTPUNK Köpenhamnsbandet Lower fortsätter på sin nya EP i samma spår som på debutalbumet Seek Warmer Climes. Det är mörkt, dramatiskt, ångestfyllt på ett väldigt snyggt sätt. 7/10

Vogon Poetry – The Prefect Stories
SYNTHPOP I Liftarens Guide till Galaxen är vogonernas poesi bland det värsta man kan råka ut för. Göteborgsbaserade rymdsynthpopparna Vogon Poetry är, tvärtemot, en riktigt angenäm upplevelse när de förenar naiviteten och melodikänslan från S.P.O.C.K med melankolin och de teatrala dragen hos, mer samtida favoriten, IAMX. Och med ”Hyperspace Bypass” har de gjort den kanske sötaste och catchigaste synthpopdängan om Jordens undergång. 7/10

SEXWITCH – SEXWITCH
VOODOOPSYK SEXWITCH är Natasha Khan (Bat For Lashes) och brittiska indierockbandet Toys samarbetsprojekt. På den självbetitlade debutskivan finns sex postpunkiga voodoocovers på psyk- och folklåtar från 70-talet, sånger med ursprung från bland annat Iran, Thailand och USA. Funkar utmärkt, men varför så få spår? 7/10

Paris – Pistol Politics
HIPHOP Paris fortsätter att leverera tung och ilsken politisk hiphop. Nya Pistol Politics når inte upp till samma nivå som klassiska Sonic Jihad men är starkare än föregångaren Acid Reflex. I sina bästa stunder är det riktigt bra, men 27 spår är definitivt ett gäng för mycket. 7/10

We Hunt Buffalo – Living Ghosts
FUZZROCK Fuzzigt värre blir det när Vancouver-bandet We Hunt Buffalo släpper sin andra fullängdare. Soundet på Living Ghosts är förbluffande varmt och varierat. De tre medlemmarna Ryan Forsythe, Brendan Simpson och Brandon Carter har överträffat sig själva, sedan den första EP:n 2010 har de endast gått mot en positiv utveckling.  Precis som genrekompisarna Truckfighters är det distat, ösigt och stoneigt släpigt som gäller, men med det sagt har We Hunt Buffalo inte släppt en millimeter på dynamiken. 7/10

Los Bastards – Brain Damage
PUNKROCK Irländsk pubpunk fast från Sverige. Los Bastards fortsätter köra på efter 15 långa år – något de trycker hårt på i nya skivan. Det är helt klart deras mest välarbetade och välproducerade album hittills. Däremot verkar textförfattandet inte lika prioriterat då det är ett extremt överanvändande av orden ”fuck” och ”fucking” – vilket helt tappar betydelsen eftersom att de används i varannan mening. 6/10

Uncle Acid & The Deadbeats – The Night Creeper
ROCK The Night Creeper blir albumet som sätter Cambridgerockarna på kartan. Och efter fem år är det väl på tiden? Det handlar om psykadelisk stonerrock med tunga 60/70-talsinfluenser och som mynnar ut i en sorts filmisk mystikvilket verkligen förför lyssnaren. En av årets absolut bästa rockplattor. 9/10

Apollo Brown – Grandeur
HIPHOP Apollo Brown tycks vara en hitmaskin när det kommer till album. På Grandeur gästas hiphop-producenten av flera grymma rappare, till exempel Freddie Gibbs, Ras Kass, Oddisee med flera.Spännande samplingar och klassiska old school beats fast i ett new school-tänk. Apollo Brown verkar aldrig göra någon besviken. 8/10

Casablanca – Miskatonic Graffiti
HÅRDROCK Josephine Forsman har i drygt tjugo år varit en av vårt lands stabilaste trummisar. I supergruppen Casablanca har hon sällskap av Space Age Baby Jane-sångaren Anders Ljung, Erik Almström från Bullet, mångsysslaren Ryan Roxie, Melody Clubs Erik Stenemo och AIK:s gamle mittfältare (!) Mats Rubarth. På bandets tredje giv faller det mesta på plats och Casablancas progsleaze sitter som en mindre smäck. 7/10

Blank Realm – Illegals In Heaven
PRETENTIÖS POP Högt ansedda Brisbanegruppen Blank Realm fortsätter sitt samarbete med Bedroom Suck och tar nu det efterlängtade klivet över från experimentalism till pop fullt ut. Det vi kunde ana på föregångaren Grassed In får nu blomma ut i ett fulländat popalbum där Felt spökar på flera låtar. ”Palace of Love” är en av årets bästa låtar. 9/10

Black Breath – Slaves Beyond Death
DEATH METAL Förra plattan Sentenced to Life var en riktig knogmacka och kanske är det därför Seattlebandets tredje album blir lite av en besvikelse. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som fallerar. Det är omöjligt att inte älska HM-2-pedalerna, Kurt Ballous produktion är så klart superb och låtmaterialet är varierat och finurligt. Men ändå saknas det och Slaves Beyond Death står inte ut från mängden. 5/10

Wand – 1000 Days
MUSIKERMUSIK Wand började sin karriär på Drag Citys underetikett God?!, driven av Ty Segall. Nu när tredje albumet på kort tid är här, flyttas de över till huvudbolaget. Det signalerar både att de blivit mer etablerade och har potential att nå ut till en större publiken, men skivan är inte mer polerad utan snarare mer experimentell än innan. Flera bra låtar, men som dock misslyckas med att skapa en harmonierande helhet. 6/10

My Dying Bride – Feel the Misery
DOOM Även om teatraliske Aaron Stainthorpe med kumpaner försöker utvecklas börjar det bli långrandigt. Trettonde plattan har några nya kryddkorn, men är till största delen ren och skär My Dying Bride. Bandet har aldrig gjort en dålig platta, och så sker inte nu heller, men det är mer mellanmjölk än misär. Pluspoäng för ”And My Father Left Forever” och Shaun MacGowan vars violin är vackrare än någonsin. 6/10

Girl Band – Holding Hands With Jamie
POSTPUNK Irländska Girl Band har med sina introverta men explosiva liveshower byggt upp ett rykte som ett av de mest unika banden på indiescenen. På debutalbumet Holding Hands With Jamie, utgivet via Rough Trade, visar man upp sin noiseinfluerade postpunk väl och redan några sekunder in i öppningsspåret ”Umbongo” vrids intensiteten upp till max. Sångaren Dara Kielys stämma, som växlar mellan desperat och uppgiven, gifter sig väl med den industriellt matande kompositionen. Det går från högt till lågt på ett ögonblick och skapar något enormt gripande. Girl Band är en bilkrasch som är helt omöjlig att slita ögonen från. 7/10