Moloken – All Is Left To See

Umeå-bördiga Moloken bjuder in lyssnaren till en avgrund av mörker och depression med nya skivan All Is Left To See. Albumet är den första delen i den triologi som bandet har döpt till “Mörkrets Kärna”

Det är en sorts metamorphosis som pågår framför mig när jag lyssnar på All Is Left To See. Det är Moloken, men samtidigt är det något nytt som inte funnits där tidigare. Jag får känslan av att den ilska som har lyst igenom starkt på tidigare plattor har börjat att dämpas, och framför mig skymtar en sorts dyster hopplöshet som legat begravd hos bandet.

Det här är Molokens mest experimentella skiva, men samtidigt deras mest melodiska hittills. Låten ”Subliminal Hymns” öppnar upp plattan med ett sorts rytmiskt flåsande och flyter in i en mörk melodi som sätter ton för albumet. Låtarna svävar hela tiden mellan desperation och en känsla av förtvivlan, vilket förstärks oerhört mycket av de instrumentala 1:30 minuters-spår som pusslats in mellan de långa sju-minuters-låtarna.

Sången smälter in i musiken och fungerar mer som ett extra instrument till låtarna än som traditionell sång. Det hela blir som ett genomtänkt drunknande och känslan av rädsla och förtvivlan förstärks allt mer.

Även om det känns som en väldigt mörk skiva har bandet lyckats få med en väldigt vacker ton som utgör en bra kontrast från början till slut. Detta framgår väldigt tydligt på albumets sista låt ”The Beginning Of The End”.

Däremot hade jag velat ha fler spår. Det må vara 30 minuter av ren njutning, men 30 minuter är alldeles för lite efter fyra års väntan. Dock är det kanske just det som är tanken med denna triologi, att man inte känner av helheten förrän den är komplett.  Det är kanske först då man verkligen förstår innebörden av att befinna sig i mörkrets kärna?

[Perennity Records / Temple of Torturous, 19 oktober]

 

8