Dungen återvänder efter fem år

Dungen har beskrivit sig själva som en maskin, välsmord, lätt att starta. Resonemanget återknyter till bandets femåriga inspelningspaus och belyser enkelheten att hitta tillbaka till varandra. Samförståndet, de gemensamma visionerna, präglar samtliga spår på nya albumet Allas Sak. Detta är ljudet av en grupp som fungerar perfekt tillsammans.

På ett övergripande plan är Dungens musik frigörande, spelregler sätts ur spel, ljudbilden tänjer på gränserna, men samtidigt formas låtarna utifrån självskrivna lagar – frihet inom ramarna för det egna språket. Utifrån dessa premisser skapas Dungens blandning av psykedelia, folkrock och jazz. Och denna gång är bandkänslan tydligare än någonsin.

En av anledningarna till denna förändring, är att musiken spelats in i en studio. Analogt, utan pålägg, med en direkthet som får bandets sjunde album att bilda en sammanhållande helhet. Samspelet är påtagligt. Tidigare har Gustav färdigställt på egen hand. Denna förändring bekräftas av sångaren/låtskrivaren Gustav Ejstes och trummisen Johan Holmegard. Halva Dungen.

– Gustav skriver alla låtarna men alla i bandet tillför och är med och formar musiken.

– Det har varit annorlunda på flera sätt. Innan har musiken tillkommit genom att jag suttit hemma, färdigställt i omgångar, medan denna skiva är inspelad i en riktig studio. Laptopen är utbytt. Inspelningsperioden går att beskriva som intensiv, men lyckad, skrattar Gustav. Och vi har fått produktionshjälp av Mattias Glavå och tillsammans har vi försökt fånga känslan på våra livespelningar. Istället för att ta flera tagningar, har vi endast tagit en.

”Innan har musiken tillkommit genom att jag suttit hemma, färdigställt i omgångar, medan denna skiva är inspelad i en studio”

Jag får en harmonisk känsla av att höra Gustav samtala, förklara och diskutera. Att det varit en hektisk dag verkar inte påverka hans vilja att prata om musiken. Bandet har stressat med förberedelser inför den stundande Europaturnén och intervjuer ska hinnas med innan avresan. Och att vara en i ledet av journalister, utan att bli behandlad på det sättet, förstärker min bild av bandet som ödmjukt och dedikerat sin sak.

– Det kan bli häktigt i perioder, men det är överkomligt. Vi älskar ju det här, inflikar Gustav. Musiken upptar det mesta.

Var det självklart att ni skulle spela in en ny skiva?

– Ja och nej. Det har ju varit en lucka på några år, fast det är ju det här vi gör, men eftersom alla spelar i olika konstellationer kan det vara svårt att hitta tid, säger Gustav. Under dessa år har jag dock skrivit mängder av låtar, gjort låtar, så det har aldrig funnits några andra tankar än att fortsätta. Jag hade samlat på mig en hög av Dungen-låtar innan inspelningen.

Dungen3

Dungen består av fyra oerhört begåvade musiker som samtliga är inblandade i olika sidoprojekt. Det är omöjligt att nämna alla sidospår, vilket säger det mesta. Det är lättare att tala om deras egenskaper som musiker.

Reine Fiskes gitarrutsvävningar ger energi, basisten Mattias Gustavsson skapar puls, Johan Holmegards trumteknik skänker liv och rörelse och Gustav Ejstes visioner formar helheten. Dessa individer gör att musiken fungerar som ett klockspel, ljudbilden formar en gemensam rörelse, där alla strävar åt samma håll. Det finns ingen som går emot strömmen, det är följsamhet som prioriteras. Detta sker dock inte på bekostnad av individen, varje person ges nödvändigt utrymme. Johan har exempelvis fått stort beröm för sitt sätt att spela trummor.

Sonics Anders Dahlbom beskriver ditt trumspel som det hemliga vapnet, att du leder gänget. Hur förhåller du dig till ett sådant påstående?

– Självklart är det smickrande att folk tycker om det man gör, säger Johan. Och i det här fallet skriver Anders att han inte är något trumfreak vilket gör det ännu mer roligt. Men jag ser mig inte som någon ledare utan bara en nödvändig pusselbit i en ensemble.

Hur har din roll förändrats under åren, det är ju ingen hemlighet att Dungen startades som ett soloprojekt.

– I början höll jag mig nog lite i bakgrunden men har på senare år successivt blivit mer delaktig. Men det är en normal process tror jag i de flesta banden.

”Men jag ser mig inte som någon ledare utan bara en nödvändig pusselbit i en ensemble”

Det är uppenbart att Dungen är ett band som genomgått flera metamorfoser. I slutet av 90-talet startade Gustav sitt soloprojekt och det skedde med Bo Hansson som stor förebild. Och denna influens pratar han om än idag. Fiske kom in i bilden vid tredje albumet Stadsvandringar 2001 och därefter anslöt Gustavsson och Holmegard. Under en längre tid stod samarbetet mellan Fiske och Gustav i fokus, men slutligen formades Dungen till dagens sammansvetsade grupp.

I tidigare intervjuer berättar ofta övriga medlemmar att Gustav försvunnit för att exempelvis skriva låtar på sin mammas gård i Småland, men upptakten till denna skiva såg annorlunda ut.

– Det stämmer. Det var faktiskt vår käre göteborgare, Glavå, som tog tag i saker och ting. Han förklarade att ni är ett sånt grymt band, så ni borde göra en skiva till. Du har väl massor av låtar frågade han och jag svarade att det stämde. Och det ligger ju inte någon osämja bakom uppehållet, vi har exempelvis spelat live under de här åren.

Gick det snabbt att finna varandra efter ett uppehållet?

– Oftast går det snabbt att hitta varandra, säger Johan. Det brukar bara komma av sig själv. Gustav har ju en ganska klar idé angående låtarna och sen brukar vi prova oss fram. Vi har ju oftast ganska lika referenser, så det brukar gå ganska fort.

Dungen10

Gustav nämner vid flera tillfällen att han inte har någon lust att beskriva låttexters innebörd, utan att detta är upp till var och en att skapa sin egen bild. Lyssnaren får tolka på sitt sätt. Vi kommer dock överens om att avslutande spåret ”Sova” går att relatera till de som kommer till vårt land utan att få tak över huvudet. Rent generellt är dock texterna mer svårtydda än tidigare.

Går det att undvika att influeras av vad som händer i världen? Tänker på det politiska läget, flyktingströmmar m.m.

– Definitivt inte! Det är omöjligt att skärma av sig, ingen människa kan undgå det som händer. Omvärlden kommer allt närmare, säger Gustav. Men jag ser även vår musik som ett sätt att koppla bort det värdsliga, speciellt live. Upplevelsen blir så stark att allt annat glöms bort, allt sätts på paus under korta stunder. Det finns en poäng i det också, men det är ju något som är förunnat oss.

”Det är nog lätt att uppfattas som flummig om man inte passar in”

I början av karriären, då Dungen i större utsträckning var ett soloprojekt signerat Gustav, beskrevs musiken ofta som flummig. Ges musiken samma beskrivning idag?

– Jag lever efter en grundtanke, att när musiken släpps så är den inte längre din egen, den tillhör lyssnaren, säger Gustav. Alla uppfattar saker och ting olika. Men när Dungen presenterade sig för omvärlden, så hände det att människor inte förstod vad jag pysslade med. Det är nog lätt hänt att uppfattas som flummig om man inte passar in. Idag har folk kanske vant sig, vet vad vi är. Fler och fler har i alla fall börjat uppskatta vår musik. Sedan är jag bara tacksam att människor bryr sig överhuvudtaget. Det kunde ha varit tvärtom.

Gustav vidareutvecklar genom att prata om låtstrukturer och att bandet jobbar under devisen frihet under ansvar. Men förklarar att musiken är strukturerad, liveupplevelsen är dock en helt annan. Det ska finnas utrymme för utsvävningar, att det kan gå lite hur som helst och dessa tendenser följer även med på skiva. Flum under kontrollerade former.

(Flera intervjuer och recensioner fokuserar på det flummiga. Musikjournalisten Dan Backman skriver exempelvis att Dungen är förankrad i den svenska proggens flummigaste vrår. Det gör dem exotiska. Jag kan personligen tycka att låtstrukturer och arrangemang är väsentligare för bandets musik, men en hör det som en vill höra).

dungen8

Det slår mig att medlemmarna i Dungen klär sig oerhört medvetet, Gustav pratar mer än gärna om hiphop och det finns något urbant över bandet som var svårt att hitta vid debuten 2001. Videon till ”Stadsvandringar” får symbolisera denna skillnad. 70-talet är starkt närvarande. Idag är musiken inte lika fast förankrad i dåtiden, även om det är omöjligt att bortse från den psykedeliska inramningen. En stor skillnad är att vardagsrealismen fått mycket större plats, vilket förmodligen beror på att Gustav är betydligt äldre än vid starten. Genombrottslåten ”Festival” är svår att koppla samman med dagens Gustav. 

En sak är dock bestående och det är Bo Hansson.

– Jag älskar Bo Hansson, men det finns så mycket bra musik, säger Gustav. Jag upptäckte ett band som heter Here We Go Magic och de har en låt som heter ”Over The Ocean”. Det låter som det ser ut här i Stockholm. Regn på rutan musik. Det är ett grymt band, detta spår kom för ett par år sedan.

Gustav förklarar att det går i perioder om han lyssnar på musik, men påpekar att det kan vara viktigt att skärma av sig för att hitta något eget.

Och vad har inspirerat dig Johan? Har du någon låt/band/artist som betytt mycket?

– Oj! Det är ju så svårt att bara nämna en. Det är ju så många stilar/band/musiker/kompositörer men om jag måste säga några får det ju bli Mozart, Bach, Arthur Verocal, John Coltrane, Elvis Jones, Mitch Mitchell, Jimi Hendrix, Francoís Couperin, Milton Nascimento. Listan är väldigt lång.

På tal om att inspirera. Hur är det när framgångsrika musiker som Jonas Kullhammar träder in i bilden? Spelar saxofon på skivan.

– För det första så har Jonas varit med på scen, så vi känner varandra sedan innan, förklarar Gustav. I ärlighetens namn är det en ynnest att få omge sig med så fantastiska musiker och inspiratörer som Kullhammar och Glavå. Men det går ju inte tänka på det varje gång man spelar, då skulle man aldrig våga.

Dungen fortsätter att imponera, varje skiva passar sin tid, men utan att anpassa sig. Musiken är som ett eget tillstånd, en vision av något bättre. Jag vill vara en del av denna värld och att samtala med Gustav och Johan har tagit mig ett steg närmare.