Die Krupps på Babel – som bäst när de vägrar nostalgi

20110427, Stockholm. Die Krupps spelar på Debaser Medis. Fotograf: Christian Gustavsson / Rockfoto

Att Die Krupps tog sig upp på svenska försäljningslistan med ”To The Hilt” år 1993 tycks de flesta ha glömt idag. En tisdagskväll i september fyller de gamla industrimetal-pionjärerna knappt Babel. Men sedan har nostalgi aldrig heller varit deras grej.

Under hela karriären har Die Krupps sökt nya intryck. Från 1981 års no wave-doftande Stahlwerksinfonie (en musikalisk släkting till DAF:s dadaistpunkiga Die Kleinen und die Bösen) – till stilbildande EBM-plattan Volle Kraft Voraus (1982) och vidare mot de kommersiella framgångarna då de äntrade industrialmetal-genren under 90-talet. Kanske är det därför så förvånande att de nu har nått en ny kreativ peak efter återföreningen – genom att blicka bakåt.

För när det gäller de två album som släppts av återförenade Die Krupps så refererar det mesta, till och med titlarna – The Machinists of Joy (2013) och V – Metal Machine Music (2015) – till deras egen historia. Och där The Machinists of Joy tog sitt avstamp ur 80-talets klassiska EBM så är årets V – Metal Machine Music i stället en fortsättning på albumserien som påbörjades under 90-talet då hårdrocksposer och trash metal-gitarrer gjorde sitt intåg i den tidigare helt elektroniska musiken. Stilblandningen gjordes flera år tidigare av band som The Young Gods och Ministry, men Die Krupps fann sin egen nisch där hårdrocken fick större spelrum.

Frontfiguren Jürgen Engler började sjunga som en James Hetfield-imitatör. Plattorna I (1992) och – framför allt – II – The Final Option (1993) blev stora kommersiella framgångar och har varit helt livsavgörande för framväxten av det fläskiga Neue Deutsche Härte-soundet (vars företrädare har namn som Rammstein, ASP, Eisbrecher och Stahlmann).

Det är, som väntat, industrial metal-inkarnationen av Die Krupps vi möter ikväll. Mycket krut avfyras med ”Crossfire” och ”Dawning of Doom” som inledning. Med två högt uppskruvade metal-gitarrister och ett trumset värdigt Spinal Tap i sättningen, är det mycket kraftfullt. Efter ett tag blir jag dock påmind om varför jag en gång i tiden tappade intresset för bandet då de kommer fram till ett parti med sena 90-talslåtar. Både ”Odyssey of the Mind” och ”Scent” reflekterar hur Die Krupps vid den här tiden frångick den egna stil som de fann i början av 90-talet och kom att låta allt mer som en anonym trash metal-klon i mängden.

Desto mer glädjande är det då att konsertens höjdpunkter är två nya nummer. Både ”Nazis auf Speed” och ”Robo Sapiens” får äktenskapet mellan högenergisk EBM och trash metal att låta som det mest naturliga i världen. Det är två styrkeprov på hur Die Krupps ännu bemästrar förmågan att göra oemotståndligt catchy, och moshpitvänlig, musik på mörka, Orwellska teman. Det är också de två låtar som framkallar starkast reaktioner (och mest moshande) bland den mestadels svartklädda publiken.

Jürgen Engler är på strålande gott humör, framträdandet är mycket energiskt och oerhört underhållande och de känns överlag mer vitala jämfört med förra Malmöbesöket 2011 då de körde ett pliktskyldigt Greatest Hits-set. Kanske är det så enkelt att nostalgi inte intresserar Die Krupps.

Bild från arkivet (Debaser Medis 2011). Foto: Christian Gustavsson/Rockfoto