”Vadå, är det här inte tillräckligt professionellt för dig?” frågar Sonny Smith en i publiken efter att ha lämnat över sin gitarr, tagit med sig mikrofonen och dansat ut på golvet.
Vi är cirka halvvägs in i konserten på Loppen en sen onsdagskväll och Sonny & the Sunsets har publiken i sin hand. Smith dansar runt bland oss samtidigt som han sjunger tre låtar. Han bjuder på sig själv och även uppe på scenen får han åskådarna att öppna en dialog med bandet. Det är inte förvånande att han har en bakgrund i teatern, för den avslappnade stämning som lägger sig över den halvfulla lokalen ger mer en känsla av ett interaktivt performance än en rockkonsert. Bandet dricker vin på scenen och diskuterar vilken låt de ska ge sig på härnäst. Det finns ingen låtlista, utan Smith gräver ur den stora låtskatt han samlat ihop över åren.
Faktum är att han år 2010 skrev tvåhundra låtar för 100 påhittade band, som ett konstprojekt. Samma år släppte han albumet Tomorrow Is Alright på kreddiga bolaget Soft Abuse, och ”slog igenom” i den skala man kan som indieartist idag. Den folk-influerade rocken passade perfekt in i den dåvarande San Francisco-scenen med band som White Fence. Men redan då hade Smith fem album i bagaget och en slags historieberättande stil som gick mycket längre tillbaka i tiden, till Jonathan Richman och Lou Reed.
Min favoritlåt av Smith är fortfarande ”Lovin’ On an Older Gal” som vi tyvärr inte får höra, men vi får flera andra från den skivan. Precis som den bygger många av bandets bästa låtar på call-and-response och från de efterföljande fyra skivorna verkar publiken minnas låtar som ”I Wanna Do It”, ”Home and Exile”, ”Teen Age Thugs” och ”Void”. Det senaste albumet Talent Night At the Ashram kom i början av året, men skulle egentligen ha blivit en film. Det känns lite som en blandning av hans tidigare skivor, som utan att komma någon vart vänder tillbaka till det han är mest bekväm med.
När jag nu äntligen får se Sonny & the Sunsets live, är det tydligt att han känner sig mest bekväm tillsammans med andra människor, vare sig det är bandet eller en publik. Som åskådare är det fantastiskt att se en artist som behandlar dig likadant som en bandmedlem. Vi är alla statister i Sonnys narrativ och hans skivor kanske mer ska ses som kondenserade avsnitt i en tv-serie. Det stora opuset har han nog fortfarande inom sig någonstans – förhoppningsvis får det komma ut snart och kanske blir det en film, ett performance eller varför inte en bok?
