Peaches – Rub

I osäkra tider kan det vara förståeligt om man söker sig till konstanter. Man längtar efter familjaritet, efter igenkännandets glädje, efter någon som säger: ja, jag bor kvar i samma tvåa och jag saknar dig också.

Peaches senaste album Rub ger mig en del av dessa känslor. Med det vill jag inte säga att hon är förutsägbar, rent musikaliskt skiljer sig Rub rätt mycket från hennes föregående album, men en sak har varit konstant ända sedan The Teaches of Peaches från 2000. Oavsett vem du är– man, kvinna, trans, ung, gammal, smal, tjock eller mittemellan – vill Peaches göra osedliga och näst intill obeskrivbara saker med dig.

Det har hunnit gå sex år sedan hon släppte sitt senaste album I Feel Cream, och jämfört med detta har hon återgått till ett mer renodlat elektroniskt sound och samtidigt skalat av det till närmast minimalistiska nivåer. Det mest utmärkande elementet är en riktigt hårt pumpande snuskbas som accentueras av slagverksdetataljer, mer eller mindre spejsiga ljud och Peaches coola rap.

Den stora behållningen är dock texterna. Peaches ställer konsekvent könsrollerna och de gamla invanda föreställningarna om (köns)identitet och sex på huvudet. Hon är orädd, råbarkad och fyndig.

Men tyvärr kan jag inte jubla helt oreserverat över den här skivan. Den blir lite enahanda efter ett tag, och jag som tycker att Peaches är en utmärkt sångerska hade gärna hört henne ta ton lite oftare. Dessutom hade hon nog behövt fundera ett varv till på ifall det verkligen var en bra idé att ta med skilsmässolåten ”Free Drink Ticket” som egentligen inte tillför något annat än en oplanerad deppstund mitt i allt rump- och snoppskakandet.

Jag är glad att Peaches är tillbaka och jag är övertygad om att världen behöver henne. Men tills vidare fortsätter jag att lyssna på Impeach My Bush när jag behöver mig en dos (förutom videon till nya singeln ”Dick In the Air” – den kan jag titta på varje dag tills liekvinnan kommer och hämtar mig).

[I U She, 25 september]

6