Elyse Weinberg – Greasepaint Smile

Det går inte att föreställa sig rockhistorien utan musiker som Neil Young, David Briggs och Nils Lofgren. De har rotat sig, fått sin rättmätiga uppmärksamhet och anses vara ikoner. Andra får nöja sig med att ge ut en skiva och sedan falla i glömska. Kanadensiska Elyse Weinberg är en av dessa.

Nu för tiden återutges mängder av obskyra album och Numero Group är ett av de mest pålitliga skivbolagen. Majoriteten är helt ok, andra borde ha stanna i arkiven, medan album som Weinbergs Greasepaint Smile förtjänar sin plats bredvid nämnda folkrockgiganter. Och som av en slump återfinns samtliga på denna fullängdare, den andra i ordningen. Debuten Elyse släpptes 1968. Uppföljaren gavs aldrig ut.

Briggs producerar och tillskillnad från den mer San Francisco-psykedeliska debuten, är denna skiva folkrockig med inslag av influenser som Fairport Convention. Vackra ”Houses” fanns med som bonusspår när föregångaren fick nytt liv i början av 2000-talet. Neil Young fungerar perfekt som bollplank och det är ett under att denna inspelning aldrig släpptes. Vem bär ansvaret?

Detta album är starkare än debuten på de flesta plan. Produktionen är snyggare, musiken fångar en nerv som imponerar och de lugna partierna berör på ett sätt som är svårt att tangera. Akustiska ”What You Call It” är himmelsk och Weinberg texter är både poetiska och tidlösa. Sången fläckfri.

Givetvis går det att spåra Weinbergs reflektioner och tankar till 60-talets Laurel Canyon, där människor tilläts tänka fritt, men Greasepaint Smile är ingen hippieskiva. Ljudbilden är fokuserad och detaljerna många. Älskar pianot som fulländar ”My, My, My”. Det enda minuset är att vissa partier kan bli aningen bluesgeggiga – föredrar de mer lätta anslagen som präglar majoriteten av låtarna.

Det finns ett spår som jag ständigt återkommer till och det är ”City Of The Angels”. En låt om Los Angeles, minnen och förväntningar. Weinberg lämnade staden några år senare.

Avslutningsvis. Jag vill tacka Rob Sevier för att han ringde upp Cori Bishop, ett namn som Weinberg tagit efter de första åren som artist. Jag vill även tacka Vetiver och Dinosaur Jr. för att de spelat in ”Houses”. Tack!

[Numero Group, 18 september]

8