Varning! The Exorcist GBGs självbetitlade debutalbum framkallar paranoia. Vem är god? Vem är ond? Går det att lita på någon? Har Göteborgsbandet svaren på dessa frågor? Det återstår att se.
Öppningsspåret ”Venus” gläntar på dörren till apokalypsen, låter fantasin skena och plötsligt är det som att befinna sig i en mardröm, där sanningar blivit lögner. Ljudbilden formar ett ogenomträngligt mörker. Det är som att uppleva 70-talets italienska giallo-filmer – thrillers/skräck med psykedeliska soundtrack – i Göteborgsmiljö.
Trions musik framkallar bilder av förfallna hamnkranar, ödsliga båthamnar och invånare som gör allt för att överleva. Omgivningen är becksvart. Den suveräna singeln ”White Heat” driver upp tempot, låter ljudbilden expandera, vilket resulterar i att klaustrofobin ersätts av rymd. Och mellan dessa poler pendlar hela albumet.
Jagade ”Punto Di Morte” präglas av gregoriansk sång på acid, medan efterföljande ”Panik” ger ett mer aggressivt uttryck, där mullrande hårdrocksgitarrer agerar pådrivare. I bakgrunden hörs en mässande synth och avslutningen mynnar ut i sakral tystnad.
Det finns många anledningar att älska The Exorcist GBG. Estetiken, infallen av rymdfunk och de analoga ljudkulisserna. Samtliga spår kränger och svänger, discobeats varvas med hårdrock, det finns inga regler som måste upprätthållas. Ramarna bestäms av bandmedlemmarna själva och någonstans går det att finna svaren på de inledande frågorna. Det gäller bara att lyssna om och om igen.
[Höga Nord Rekords, 21 september]
