Noel Gallagher’s High Flying Birds – Where The City Meets The Sky: Chasing Yesterday: The Remixes

Vi fick aldrig albumet som Noel Gallagher spelade in med det trippade elektrogänget Amorphous Androgynous, som han stolt presenterade som ”space jazz” och ”far out there” under presskonferensen 2011. Istället får vi denna EP med hyfsat dansvänliga och Svensson-psykedeliska remixar av en handfull låtar från brittens senaste soloalbum Chasing Yesterday. Lite som plåster på såren, känns det som.

Ljudbilden som präglar Where The City Meets The Sky: Chasing Yesterday: The Remixes är inte främmande för Noel. Förtjusningen för elektronisk dansmusik sipprade in i hans blod redan när han gick lös på dansgolvet (och på bartoaletten) på klubben The Hacienda i Manchester på 1980-talet. Den musiken smittade dock av sig först tjugo år senare under Oasis Dig Out Your Soul-era. Då lät de bland annat The Chemical Brothers ge ”Falling Down” en ny, ännu mörkare och mer elektrisk, skepnad och Richard Fearless gjorde ”To Be Where There’s Life” till en tung ångvält som slog originalet på fingrarna.

Riktigt så bra blir det aldrig den här gången. Många av remixarna bara mal och mal. Det är rätt försiktigt allting. Styrkan i Noels låtar är oftast melodierna, men eftersom dessa fått lämna plats för instrument och knäppa ljud faller vissa låtar platt i denna skrud.

Beyond The Wizard’s Sleeve (som strukturerade om Temples bejublade album Sun Structures med den äran) står för en av höjdpunkterna. ”The Ballad Of The Mighty I” öppnar med något som låter som ett piano från Jönssonligans allra mörkaste scener, tempot har dragits ned och Johnny Marr’s (rätt menlösa) gitarrsolo har skalats bort till förmån för en vacker stråksektion.

Låten som får mina ögon att tåras, min mun att le och min kropp att rysa är David Holmes remix av ”The Girl With The X-Ray Eyes”. Med en nedtonad ljudmatta och en bedårande barnkör, tillsammans med de murriga, taktfasta syntarna som sprakar av elektricitet blir det känslosamt. Låten knyts snyggt ihop med ”Oooh”-körer, en något förvriden gitarrslinga, en bris av syntar och ett magnifikt pianospel.

”The Right Stuff” som hade mest potential sjabblas bort. Tyvärr. Versionen som Psychemagik gjort är urbota lam, medan High Flying Birds In 3D-varianten fungerar bättre. Dessvärre tappar den bort sig någonstans på vägen och slutar i ett pys, snarare än i ett ”POFF”, av mellotroner, gitarrer och hyperaktiva trummor.

Den här EP:n är lite för feg, de borde ha gått loss lite mer. Samtidigt är jag tacksam över att den inte innehåller utdragna låtar på tjugoen minuter och sju sekunder (”Falling Down (A Monstrous Psychedelic Bubble Exploding In Your Mind)” – jag kollar på dig). Det är Gallagher’s låtar som bär upp det här. Inte de nya, fräsiga, påläggen.

[Ignition, Sour Mash Records Ltd., 25 september]

4