Robert Forster – Songs To Play

Robert Forster anses vara en dysterkvist och flera av hans mest klassiska The Go-Betweens-låtar bekräftar denna iakttagelse. Men det finns motbevis. Ett talande exempel är fina ”Let Your Light In” från förra soloalbumet The Evangelist (släpptes 2008). Detta var australiensarens första skiva på 11 år och inspelningen präglades av forne bandkollegan Grant McLennans död. The Go-Betweens definitiva slut.

Brisbane-bandet splittrades dock redan efter 1988 års klassiker 16 Lovers Lane. Duon gjorde dock comeback i början av 2000-talet, men döden kan ingen råda över, inte ens textförfattare till odödliga melodier. Forster har dock fortsatt att spela in musik, men det har dröjt mellan albumen.

I en trailer berättar Forster att sju år är lång tid och i sanningens namn tenderar pop att ha lika lång livslängd som trender varar. Det finns undantag. Tidlöshet är ett utnött ord, men passande för de låtar som utgör Songs To Play. Sångrösten är inte lika vital som under de mest framgångsrika åren, men han sjunger med sedvanlig övertygelse.

I jämförelse med föregångaren är dock detta ett lättviktigare album, men det är ändå omöjligt att vända låtarna ryggen – de knackar upprepande på axeln, för att återfå uppmärksamheten. Ljudbilden är härligt analog och skapar en varm inramning, vilket passar texternas vardagliga och trivsamma atmosfär. Det är en perfekt skiva att ha med på promenaden.

Forster låter lättsam och försiktigt positiv, och lever på så sätt inte upp till sin egen myt om den melankoliske popromantikern. Det ger dubbla känslor. Inget ont om skivans snygga melodier eller klanderfria produktion, men mer nyanser hade välkomnats. Ungefär som att sommar blir höst. Men i likhet med Orange Juice-legenden Edwyn Collins, bevisar Forster att det finns en framtid för 80-talets indiepopgiganter.

[Tapete Records, 18 september]

7