Leon Bridges frälser Debaser Medis publik

Leon Bridges - Debaser Medis, Stockholm. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto.

Vägen till att Leon Bridges skulle bli artist är fylld av tillfälligheter. Som att han av en händelse började lägga musik till texterna han skrivit, att han tog chansen och ställde upp på en open mic-kväll när han jobbade som diskare eller att han började snacka med White Denim-medlemmen Austin Jenkins om mode. Senare när Jenkins behövde en sångare i ett projekt där han ville skapa ett klassiskt sound med hjälp av klassisk utrustning, var det Leon Bridges som handplockades.

Vissa kan säga att det handlar om tur, men i Leon Bridges fall handlar det mer om ödet. Att en person som förfogar över en sångröst som går att jämföra med storheterna Sam Cooke och Otis Redding, skulle gå obemärkt genom livet i den sociala värld vi idag lever är befängt. För Leon Bridges handlade det mer om när han skulle bli upptäckt än om han skulle bli kvar vid diskbänken skrapandes rent tallrikar.

Leon Bridges kliver in på scenen med endast en strålkastare på sig och sjunger en hyllning till sin mormor Doris. Det är en dov inledning där rösten är det enda som bryter igenom mörkret som omger honom. Men alla tveksamheter kring spelningen försvinner när ljuset ökar och kvällens band kommer in i bilden. Fram växer Leon Bridges personlighet där han byter den stillastående karaktären med gitarr till en klassisk soulman som bjuder på glädjehöjande dans och rörelser, som precis som musiken för tankarna tillbaka till sextiotalets amerikanska artister.

Med Vox-förstärkare, Rickenbackergitarrer, slitna skor och en gammal kavaj där en tråd hänger ner visar de ikväll att det finns en vilja att mer än bara imitera musiken från den gyllene eran. De vill hylla den snarare än att försöka exploatera eller göra narr av den. Det finns något genuint och trovärdigt över sättet som allt framförs på och publiken får uppleva stunder när tjugosexåringen från Texas känns som en gammal man som upplevt mycket i sitt liv och som försöker dela med sig av sina livserfarenheter.

Det är värt att minnas att detta är en karriär som precis börjat och det finns mycket som tyder på att Leon Bridges som artist kommer att växa mer framöver. I de små humoristiska anekdoterna han drar till med i mellansnacket och i de låtar som inte fick plats på det superba albumet Coming home, visar Leon Bridges redan prov på att han är redo för nästa steg i karriären. I varje saxofonsolo, doo-wopande och spontandansande med publiken längst fram vid scenen skapar han en positiv stämning, och på samma sätt kan han dra ner på tempot och sjunga om sin mor i ”Lisa Sawyer” eller framföra låtar om kärlek som han värnar om och söker.

När kvällen avslutas precis som på albumet med ”River”, är han tillbaka där allt började med endast strålkastare på sig själv och körsångaren Brittni Jessie – som får hjälp av publiken att fylla i med gospelsången. Alla är nu med på noterna och merparten skulle gladeligen följa med ner till floden för att bli frälsta.