Musikvärlden är full av eldsjälar som brinner för att återutge bortglömda skivor. Ett av de senaste tillskotten är Sing a Song Fighter och bakom denna etikett hittas Karl-Jonas Winqvist. Hans första nyutgåva blir maliska Idrissa Soumaoro & L’eclipses Le Tioko-Tioko från 1978. Ett magiskt album som förtjänar en större publik. HYMN passade på att ställa några frågor till initiativtagaren.
Berätta om ditt nystartade skivbolag Sing a Song Fighter.
– Sing a Song Fighter har egentligen alltid funnits i mitt liv. Men det är inte förrän nu, sent omsider, som jag ger ut fysiska skivor. Det är ett d.i.y bolag då det bara är jag som ror i just denna båten och väljer färdväg och har i slutändan bara mig att skylla på. Hade jag kunnat undvika att starta bolaget så hade jag gärna gjort det. Vet att det förmodligen kommer att sätta mig i någon form av konkurs. Men jag hade inget val. Det finns så mycket fantastisk musik som måste höras. Och om ingen annan ger ut den musiken så får jag ta mitt ansvar och dra mitt strå tills stacken, tänkte jag. Det finns ingen riktlinje eller målmedvetenhet alls bakom detta. Kommer inte att vara en röd tråd mellan de artisterna som ges ut heller. Inte heller kommer det att vara inom en och samma musikstil. Det enda som utgivningarna kommer att ha gemensamt är att de får mitt hjärta att slå snabbare, hårdare eller mer oregelbundet.
“Det enda som utgivningarna kommer att ha gemensamt är att de får mitt hjärta att slå lite snabbare, hårdare eller mer oregelbundet”
I din presentation går det att läsa “music activism”. Utveckla gärna.
– Music activist har jag ibland kallat mig, då jag verkligen tror på musikens kraft att förändra och påverka saker och ting. Och fan, vad mycket det är som behöver förändras runt omkring oss.
Ditt första släpp är en skiva med Idrissa Soumaoro & L’eclipse. Hur kom du i kontakt med detta album?
– Idrissa Soumaoro & L’eclipse är en fantastisk skiva från Mali. Den gjordes 1978 av musikläraren Idrissa som startade ett band med några av sina studenter, bland annat det blinda paret som senare debuterade och blev kända som Amadou & Mariam. Denna skiva gavs aldrig ut kommersiellt utan gavs bort till elever vid en skola för blinda i Mali. Och genom åren har den varit hyllad av de få som verkligen hört den och väldigt svår att finna.
– Då jag i många år varit smått besatt i afrikansk musik, så kom jag i kontakt med en kille från Mali som skickade mig några mp3-filer med usel kvalité från den här skivan. Och jag spelade låtarna om och om igen. Den påminde inte nån annan skiva. En helt egen ljudbild med hypnotiska orglar, svängiga gitarrer och vackra röster. Genom åren har kärleken till denna skiva bestått och när jag en sen kväll såg ett väldigt sällsynt original ex av skivan med texten “in poor condition, but perhaps the only existing copy left?” blev jag frustrerad. Vi pratar alltså om en av de allra bästa afrikanska skivorna som har gjorts och så har nästan ingen hört den och ett skruttigt original ex går för tusentals kronor till nån skum samlare!?
Du har ett sätt att berätta som skapar ett enormt sug efter att få höra denna skiva. Det är mycket inspirerande. Fortsätt!
– Jag beslöt mig för att ändra på detta på något vis. Började kontakta folk i Mali och frågade om de visste hur jag kunde kontakta musikläraren Idrissa idag. Nåns kusin kände hans kusin och snart hade vi kontakt. Han skrev på franska och jag på engelska. Jag jagade också reda på Amadou & Mariam och lyckades övertala dem alla om att skivan måste ges ut på nytt så att folk får höra den. Och i samma veva så bjöd jag hit det amerikanska skivbolaget Mississippi Records för ett “music/film/talk event” och då hjärnan bakom det bolaget, Eric Isaacson, bodde över hos mig så kunde jag såklart inte hålla tyst om mina planer. Och han blev eld och lågor över skivan och ville släppa den tillsammans med mig. Och bättre kunde det inte bli, för min och skivans del, då den genom Mississippi Records når ut till skivaffärer och lyssnare runt om i världen.
(Mississippi Records är ett måste för alla som är intresserad av att nyutgåvor av bortglömd musik. Läs gärna The Vinyl Factorys intervju med Isaacson).
“Men han lånade ut skivan till slut, så kunde vi remastra den och pressa den på nytt”
– Sen skulle jag kunna berätta i timmar om hur jag letade runt efter att finna ett ospelat exemplar av skivan då ingen av artisterna varken hade mastertejper eller egna ex av skivan kvar. Jag frågade skivsamlare och musikexperter världen över. Flera hade skivan, men i bedagat skick. Sent en natt googlade jag runt och stötte på en kvinnlig professor i afrikansk musik som hävdade att “det hon inte visste om musik från Afrika förmodligen inte var värt att veta”. Så jag skickade en fråga till henne och fick svar direkt: “Om det finns någon som har en skiva som denna i orört skick så är det min franska vän Florent. Kontakta honom och hälsa från mig. Ps. Han kan vara svår att ha att göra med ibland.” Och hon hade rätt. Han hade skivan i ospelat skick. Hon hade också rätt i att han var svår att ha att göra med. Men han lånade ut skivan till slut, så vi kunde remastra den och pressa den på nytt.
Blir det fler skivor med Idrissa Soumaoro?
– Fler skivor med just Idrissa Soumaoro kommer jag nog inte att ge ut. Och det var just den här gruppen L’eclipse som han satte ihop med Amadou & Mariam som jag blev så förtjust i. De gjorde inget mer än detta album. Vi har dock god kontakt och man ska aldrig säga aldrig… att ge ut mer afrikansk musik vore fantastiskt kul och en ära, då det finns så mycket bra som förtjänar att upptäckas. Men samtidigt är jag kluven till vad som driver vissa skivbolag att göra dessa återutgivningar. Har hört om skivbolag som gett ut afrikanska skivor utan att ge ett öre till artisterna, som i sin tur varit ovetande om att deras musik getts ut på nytt.
“Att ge ut mer afrikansk musik vore fantastiskt kul och en ära, då det finns så mycket bra som förtjänar att upptäckas”
Vad händer framöver? Har du några andra projekt på gång?
– Närmast för Sing a Song Fighter är en drös svenska skivor. Och en mexikansk. Jag är musikaliskt inblandad i några av dem (inte den mexikanska). Och bara ett stort fan till de andra. Jag är såklart väldigt exalterad över de kommande skivorna, men då allt är i ett tidigt, uppstartande skede, så håller jag dem gärna för mig själv ett litet tag till. Men en av dem är en fantastisk pianosoloskiva med en ung kvinna som kan flytta berg med sin musik. En annan är en politisk skiva på svenska. Framförd av ett gäng människor som inte ens är hälften så gamla som jag. Och sen är det en mystisk körskiva som får mig i trans…. nu ska jag nog sluta…
Det finns med andra ord mycket att se fram emot. Vad kan du förresten berätta om The Second Hand Orchestra? Läste om detta projekt på hemsidan.
– Den 24 oktober släpper jag The Second Hand Orchestra‘s debutalbum. Påhittig och spännande instrumentalmusik som egentligen gjordes för en dokumentärserie utomlands som handlade om familjer i västvärlden som ger upp sina trygga liv för att bosätta sig på platser i världen där språk, kultur etc är dom främmande. Efter något år så föll hela denna tv-produktionen ihop pga en massa strul. Och kvar stod The Second Hand Orchestra som hade gjort massvis med musik till något som helt plötsligt inte fanns. Så denna skiva är en liten del av det materialet. Den kommer att släppas i en helt fantastisk vinylutgåva som ges ut i 300 ex där varje omslag kommer att vara unikt. Och samma kväll som skivan släpps så kommer vi att ha en releasefest och The Second Hand Orchestra kommer att framföra låtarna live på Pygmé-teatern i Stockholm. Dit är alla varmt välkomna! Och veckan därefter, den 31 oktober, släpper jag en ny skiva med Karl Jonas & Blood Music.
(Winqvist är inte bara musikarkeolog, han har även ett förflutet i svenska popbandet First Floor Power. Ett Stockholmsband som även inkluderade Jenny Wilson. Skivbolagets namn är taget från Blood Musics debutalbum från 2005).
Har du något drömprojekt? Finns det några inspelningar som du är på jakt efter?
– Drömprojekt? Oj, det finns många. Flera av dessa håller jag på med just nu. Men sen finns det ju de som kanske är omöjliga att genomföra på grund av rättigheter som gör dem till just drömprojekt. Jag skulle så gärna vilja ge ut den sydafrikanska kontrabasisten Johnny “Mbizo” Dyanis tidiga och mindre kända skivor på nytt. Och amerikanska hammered dulcimer mästarinnan Dorothy Carters egenutgivna skivor borde göras tillgängliga. Och sen skulle jag vilja ge ut en samling med guldkorn från olika steelpanorkestrar. Men att finna upphovsmännen på olika karibiska öar som gjorde skivor för 30-40 år sedan är ett arbete som förmodligen skulle göra mig alltför galen.
“Men att finna upphovsmännen på olika karibiska öar som gjorde skivor för 30-40 år sedan är ett arbete som förmodligen skulle göra mig galen”
Att hitta musik verkar var en stor del av ditt liv.
– De senaste åren har jag gjort ett program för SR P2 som heter Kalejdoskop och det har varit en total befrielse och lättnad att få använda det som en godkänd täckmantel för att rättfärdiga att jag dygnet runt letar och lyssnar på musik.
Avslutningsvis. Finns det någon anledning att använda begreppet världsmusik?
– Begreppet världsmusik känner jag såklart till. Men jag förstår det inte riktigt. Och skulle jag använda det själv, så skulle det innefatta all musik. Ja, förutom Sun Ra, då kanske.
Jag tolkar den avslutande meningen som att Sun Ra utgör ett eget universum, och alla som lyssnat på denne egensinnige jazzlegend, vet att hans musik har en tendens att överrumpla, gripa tag, för att aldrig släppa taget. Och detsamma gäller Idrissa Soumaoro & L’eclipse. Vi får tacka Winqvist för att han gjort oss medvetna om detta.
Denna intervju är förhoppningsvis endast den första med ett mindre skivbolag. På återseende.
