Det fanns en gång ett band bestående av fyra medlemmar och två frontfigurer som med sin komplicerade vänskapsrelation slog stenarna kärlek och konflikt mot varanda. Detta satte glöd i den brittiska musikscenen som få andra. Man kallade sig för The Libertines och utstuderat byggde man upp sitt eget universum som fick namnet Albion. Efter två album och mängder av kontroverser imploderade man, då var året 2004. Elva år senare är Gary Powell, John Hassall, Carl Barat och Pete Doherty tillbaka med ett nytt album.
Libertines tredje album Anthems For Doomed Youth är inspelat på Thailand precis efter Dohertys senaste (och sista?) rehabperiod avslutats, det är ett album producerat av One Direction och Ed Sheeran-bekantingen Jake Gosling och utgivet på Virgin EMI. Redan där råder en enorm skillnad jämfört med de ikoniska verken Up the Bracket samt The Libertines från 2002 respektive 2004 – båda utgivna på Rough Trade och producerade av The Clashs Mick Jones. Dessa kontraster kan ha skapat vissa orosmoln hos den mer skeptiska skaran bland Libertines-fans. Nog om historia, hur håller ett av deciennets mest uppmärksammade indierockband år 2015?
Svaret är egentligen ganska enkelt, samtidigt som det är komplicerat. Anthems For Doomed Youth är fyllt av nästintill självparodiska klassiska rader som växlas mellan de två rösterna. Den ilska och passion som fanns då kändes givetvis mer genuin när man var närmare tjugo än fyrtio. Samtidigt är Libertines en illusion av sig självt inmålad i så många hörn att det som var inte går att återskapa. Å andra sidan måste det finnas plats för rader som ‘’the world’s fucked, but it won’t get me down’’ (“Barbarians”) , oavsett hur töntiga de än är.
Materialet på skivan har, inte helt oväntat, en mognare och mer välpolerad aura samtidigt som de klassiska elementen återfinns runt varje hörn. Inte minst när Pete Doherty och Carl Barat byter var och varannan rad på “Glasgow Coma Scale Blues”. Det når aldrig samma magi som i “Can’t Stand Me Now”, men hur skulle det efter förutsättningarna kunna göra det?
Istället för att skriva i brinnande hettan utforskar man det förflutna när Petes textrader: “You think it’s easy/With a best friend who deceives me” kontras av Carls: “the only thing that kept it going on was lust for companionship, whiskey and song/How could it go wrong? Seriously…”. På nästintill titelspåret “Anthem For Doomed Youth” kan Carl ännu en gång höras beskriva det som varit genom raderna: “Yes we thought that they were brothers/Then they half-murdered each other”.
“Fame And Fortune” är en lekfull pubvisa där man som ingen annan romantiserar perioden precis innan bandet slagit igenom och innehåller den trallvänliga raden “to Camden we will crawl”. Den är på många sätt briljant i sin fånighet.
“You’re My Waterloo” är en återinspelning av en sexton år gammal demo, samt fanfavorit. I sin nya kostym är det referenstunga alstret betydligt mer pianodriven. Den står sig dock fortfarande starkt och öppningsraden “You’ll never fumigate the demons” känns kanske än mer relevant i retrospekt.
“Heart Of The Matter” lyfter i de charmiga, men konfliktsökande gitarrslingorna och ligger på många sätt närmast den kemin som bandet gjorde sig känt för, samtidigt som “The Milkmans Horse” lutar sig tillbaka i sin öppenhjärtighet.
Vad jag beskrivit hittills må ibland låta tråkigt och trött, för att inte nämna förvirrat, men faktum är att man allt som ofta kommer undan med det. När avslutande och dramatiska “Dead for Love” klingar ut kan Libertines tredje album summeras som en oerhört trygg comeback. Man har rest sig ur askan och satt sig stillsamt på en gren vakandes över sitt förflutna.
Det kommer aldrig blixtra till som det gjorde under bandets kreativa topp, det hade varit alldeles för konstruerat. Ibland må man snubbla in i gamla fällor, men The Libertines år 2015 är en tillsynes stabil konstellation med ett enormt förflutet. På Anthems For Doomed Youth tar man tag i just det, beskriver det istället för att leva det. Det är ett (om man ändå ska återförenas) nödvändigt steg. Framförallt är det en trevlig lyssning, ibland kanske något för trevlig för att passa in i den identitet man skaffade sig och som aldrig verkar sluta fascinera.
The Libertines är tillbaka och verkar, på gott och ont, tryggare än någonsin.
[Harvest / Virgin EMI, 11/9]
