Den svenska björnstammen: Många har en idealiserad bild av oss

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

Det tog flera år av förvirrad kommunikation innan Den svenska björnstammen lärde sig hur man håller i effektiva bandmöten, men på årsstämman i december 2014 lyckades de fatta ett beslut om hur tredje albumet, Country, skulle låta.

– Vi sa att den skulle blir slarvigare, hafsigare och mer spontan än de tidigare, säger Åke Olofsson.

Halva bandet har checkat in på Gamla Stan hotell på Skeppsbron i Stockholm och har nu en pittoresk utsikt över båtarna på Stockholms ström och Nationalmuseet. Egentligen ville de bo på Scandic Malmen, mitt på bullriga Götgatan.

– Men där var det fullt, så Max (bandets kontaktperson reds.anm) tog det här istället. Det var väl det som dök upp på bokningssajten först, suckar Åke trött.

× × ×

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

× × ×

Han och Dan Brännvall sitter i ett av hotellets allmänna utrymmen medan Klas Isaksson fortfarande är kvar på Skeppsbrokajen i väntan på att en parkeringsplats ska bli ledig. Precis innan intervjun fick bandet uppleva det kaos Stockholms biltrafik förvandlas till under eftermiddagstimmarna med Klas, som nyligen tog körkort, bakom ratten.

– Han kör ganska bra för att vara ny, det är stabilt. Jag är inte livrädd, konstaterar Dan torrt när Åke lämnar rummet för att gå iväg och ge Klas ett av bandets två gemensamma bankkort att betala parkeringen med.

Enligt Den svenska björnstammens ekonomiska plan får de tre och bandkamraterna Mattias och Ambjörn Göransson, Petter Frisendahl och Kim Dahlberg alla en fast månadslön som kommer att betalas ut så länge pengar finns, man inte flyttar till ett nytt land på obestämd tid och/eller skaffar ett jobb på annat håll. Mellan skivinspelningarna och turnerandet är det fritt fram att syssla med vad man vill och fortfarande ta ut sin Björnstammenlön.

– Än så länge har det handlat om att man gör saker som är jävligt spännande och lär sig något som alla kommer att ha nytta av, säger Klas efter att bandet avslutat en diskussion om huruvida det vore mer lönsamt att få en parkeringsbot än att betala de pengar det kostar att stå kvar på Skeppsbrokajen.

× × ×

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

× × ×

Mediahajpen kring Den svenska björnstammen är inte längre på samma nivåer som 2012 när de gav ut debuten Ett fel närmare rätt med den flerfaldigt platinabelönade singeln ”Vart jag mig i världen vänder” och bandet undviker stora svenska tv-produktioner med flit. Däremot har de gjort tv-framträdanden i Norge där ”ingen bryr sig”.

Är ni känsliga för kritik?

– Ja, vem är inte det? säger Åke.

De som kommer fram på stan och vill säga något om musiken är människor som lyssnar på bandet ”och inte tycker att de är skit”, säger han. Klas tror att de har blivit skonade från kritik just för att de ”flyger under radarn”.

– Det skulle vi inte göra om vi var med i Allsång på Skansen, då skulle folk börja känna igen oss. Vi har lagt oss på en ganska bra nivå. Över det finns det inte så mycket positivt att hämta.

× × ×

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

× × ×

Och där under radarn håller medlemmarna i Den svenska björnstammen en väldig produktionstakt. Bandet har spelat in kortfilmer, Klas gav förra året ut en seriebok, Ambjörn gjorde en dokumentär om kolgruvor i Uganda och jobbar nu med en utställning och Mattias bygger en studio i en vagn.

Tänker ni på er själva som musiker eller konstnärer?

– Jag tror att det är olika i gruppen. Vi sysslar med någon form av berättande och musik ligger nära till hands för att det är ett snabbt format som är lätt att ta in, säger Åke.

Senaste singeln ”Förlåta eller svika” är ”någon sorts relationslåt” om både kärleks- och vänskapsrelationer. En text blir ofta bra när den speglar lyssnarens egna berättelse, förklarar han.

– Jag har hållit fast vid några enskilda saker när jag skrev min vers i den här låten. Sedan skalar man bort detaljerna och då kan den funka i andras liv. Grundproblemet i texten är inte så unikt.

Mycket av er musik verkar handla om svek, att svika eller bli sviken.

– Vi kanske är som hardcorebanden som bara gör låtar om att bli stabbed in the back och man undrar vem fan det är som går runt och hugger, säger Åke.

– Det är väldigt ofta höga växlar, konstaterar Dan.

– Alla relationer som är viktiga för en och får betydelse kommer ju till en punkt där det är bära eller brista och det är den punkten som det oftast skrivs om, säger Klas.

– För den känns så mycket. Det är svårt att skriva om de glada punkterna, det blir mycket tjenamorshurra.

Vad är den röda tråden i det ni skapar?

– Vi har en naiv stil – dels melodimässigt, dels textmässigt. Val av teman… framförallt vår scenshow. Det är något som har blivit kvar, men det är något jag gillar i nästan all konst, säger Åke.

× × ×

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

Foto: Alexander Tillheden/ROCKFOTO

× × ×

Halva bandet bor fortfarande i kollektiv i ett stort hus i Norrköping. Om man ska tro de videoklipp som spelas in där, är huset överbelamrat med prylar, konst- och byggprojekt samt en och annan katt.

Blir ni ofta utmålade som freaksen som lever i ett konstnärskollektiv med sina katter?

– Nej, snarare tvärtom. Jag tycker att många gärna visar en idealiserad bild av oss. Folk skriver ofta lite för snällt till och med, det är nästan Ikeaköksnivå på hur man målar upp oss. Men man blir glad av det, det betyder att någon har tyckt om en på något sätt, säger Åke.

Det är också här bandet träffas, håller sina årsstämmor och pratar bland annat om budget och framtidsplaner.

– Vi har fattat hur mycket man missförstår varandra om kontakten bara sker digitalt. Då blir det alltid ett gap i kommunikationen, det blir nästan omöjligt att ha någon kommunikation. Jag förstår det här twitterkaoset som pågår, alla de där människorna borde träffas och prata, säger Dan.

Men det finns ett orosmoment som ingen årsstämma än kunnat reda ut och som hänger över Norrköpingshuset som ett mörkt moln – bandets hemsida.

– Det går bra att prata om det mesta, utom hemsidan. Det går bara inte. Det är en låsning.

Åke drar fram sin telefon och visar en rosa sajt, med en bild på bandet och ett par kontaktuppgifter.

– Vi var riktigt nära ett genombrott i våras…, berättar Klas.

– Men det bara mynnar ut i filosofiska diskussioner och så händer det ingenting. Jag vet inte varför det inte går, men det är så. Vi har försökt göra omtag på den frågan.

– Och sen har vi försökt radera allt. Skita i allt, någon får bara göra det, säger Dan tungt.

– Vi har fått minst tio mejl från människor som har hört av sig och erbjudit sig att göra den gratis. Det känns som att vi har kommit till en punkt där det bara är att göra en, men nu är vi så tömda av ååår av filosofiska diskussioner, säger Klas.

– Det är bortom oss nu, det här med hemsidan.

× × ×