20 Tropicália-favoriter

Tropicália-rörelsen är på många sätt ett uttryck för glädje, experimentlusta och fritt tänkande, vilket utmanade och hånade diktaturens Brasilien i slutet av 60-talet. Musiker förföljdes och förvisades, men populärkulturen enade.

Det är mer eller mindre omöjligt att spåra orsaken till de händelser som inträffade i slutet av 60-talet , men 1968 gick det inte att ignorera de förändringar som höll på att ske. Detta år släpptes bl.a. Tropicália Ou Panis Et Circencis, som är ett samarbete mellan de mest betydande förgrundsgestalterna inom Tropicália. Det är desto lättare att hitta ett avslut. Caetano Veloso och Gilberto Gil anses vara två av de mest framträdande artisterna inom Tropicália-kulturen och när dessa återvände från exil 1972 försvann energin (sistnämnde blev kulturminister mellan åren 2003-2008 och fick Polarpriset 2004). Det fanns inget som enade längre.

Alla med lite kännedom om Tropicália har med största säkerhet hört talas om Os Mutantes och att dessa psykadeliapionjärer besöker Göteborg den 19 november borde intressera en och annan. Originaluppsättningen är ett minne blott, men förhoppningsvis talar musiken för sig själv.

För att sätta in ovanstående artister/band i sin kontext lyfter jag fram 20 Tropicália-favoriter. Det finns givetvis en uppsjö av fantastiska låtar som förtjänar att uppmärksammas, men ni får se detta som en introduktion. Listar endast en låt per artist. Prioriterar mångfald.

Os Mutantes – ”A Minha Menina” (1968)

Os Mutantes självbetitlade debut är en av hörnstenarna inom Tropicália och alla som fått upp ögonen för denna trio, vet att detta är musik som bygger på nyfikenhet och experimentlusta (två ledord inom denna genre). Originaluppsättningen Rita Lee, Arnaldo Baptista och Sérgio Dias, har alla betytt mycket för brasiliansk populärkultur – de har framför allt inspirerat. Ett av skivans centrala spår är ”A Minha Menina”, som mer eller mindre dansar av sig själv. En annan favorit är ”Jogo De Calçada” från gruppens tredje album A Divina Comédia Ou Ando Meio Desligado från 1970. Och de finns representerade på Tropicália Ou Panis Et Circencis. 

Os Brazões – ”Que Maravilha” (1969)

Rio De Janeiro-bandet Os Brazões tillhör inte de mest namnkunniga grupperna inom Tropicália, vilket är synd och skam, för detta är ett av de mest medryckande banden av alla. Underbara ”Tão Longe De Mim” är minst lika bra som ovanstående.

Gal Costa – ”País Tropical” (1969)

Gal Costa använde ovanstående band som sitt kompband under en period. Costa är personligen mest känd för ”Baby” från hennes andra och självbetitlade album, men jag väljer att lyfta fram Costas tolkning av Jorge Bens ”País Tropical”. Detta spår hittas på uppföljaren Gal. Ibland behöver det inte vara svårare att välja titlar på sina skivor.

Jorge Ben – ”Descobri Que Sou Um Anjo” (1969)

Likt många andra började Jorge Ben sin musikaliska karriär långt innan Tropicália-rörelsen och Jorge Ben som anses vara en av genrens absoluta klassiker, räknas som hans sjätte skiva. Här hittas bl.a. ”Cadê Tereza” och ”País Tropical”. Sistnämnda låt har spelats in otaliga gånger av oräkneliga artister. Personligen väljer jag att sätta extra fokus på psykedeliska ”Descobri Que Sou Um Anjo”. En annan favorit är Jorge Ben & Toquinhos ”Carolina Carol Bela” från 1970.

Gilberto Gil – ”Proccisão” (1968)

Det går inte att göra denna lista utan att nämna Gilberto Gil, som inspirerade många att sammanföra rock, samba afrikanska rytmer, för att på så sätt skapa den ljudbild som karakteriserar Tropicália. En av de mest talande låtarna är knixiga ”Proccisão” från 1968 års självbetitlade album. På denna skiva hittas även Os Mutantes och arrangemangen är tillskrivna Rogério Duprat. En annan av de mest betydande personligheterna inom brasiliansk populärkultur. Missa inte heller underbara ”Domingo No Parque” eller ”Aquele Abraço”.

Rogério Duprat – ”Quem Será?” (1968)

Duprat är inget hushållsnamn dessa dagar, men i slutet av 60-talet stod han för de mest avantgardistiska tankarna som florerade i den brasilianska smältdegeln. Han blev snabbt god vän med Gilberto Gil och Ceatano Veloso och tillsammans bekämpades landets diktatur. Duprats arrangemang hörs på massvis av de mest betydande albumen och han influerade artister långt utanför Tropicália-sfären. En av mina favoriter är filmiska ”Quem Será?”.

Caetano Veloso – ”Alegria Alegria” (1967)

Att Caetano Veloso ligger bakom låten ”Tropicália” säger det mesta och i likhet med ”Alegria Alegria” finns denna låt med på Velosos andra skiva från 1968, men släpptes som singel 1967. Beskrivs ofta som ett anthem för sin tid.

Os Novos Baianos – ”Curto De Véu Grinalda” (1970)

Salvador-bandet Novos Baianos mixar amerikanska och brittiska influenser på bästa sätt. Ord överflödiga.

Liverpool – ”Por Favor Sucesso” (1969)

Det går att diskutera Tropicália-rörelsens beståndsdelar i timmar och vad som karakteriseras musikstilen? Liverpool tillhör inte de som anses definiera rörelsen, men de influerades. Bandets psychpop gör inte alls bort sig i detta sammanhang och detta är titelspåret från bandets enda fullängdare. Denna skiva är fullmatad med bra låtar, så det vore dumt att bara tipsa om ett spår. Jag väljer framhäva ”Impressões Digitais”.

Serguei – ”Eu Sou Psicodélico” (1968)

Jag är psykedelisk sjunger Serguei. Och det är bara att hålla med. ”Eu Sou Psicodélico”.

Ronnie Von – ”Chega De Tudo” (1969)

Von var ett stort affischnamn under 60-talet och förutom att vara artist, agerade han programledare. 1968 lämnade han den traditionella rockmusiken för att bli mer experimentell. Denna vändning resulterade i A Misteriosa Luta Do Reino De Parassempre Contra O Império De Nunca Mais och från denna skiva är ”Chega De Tudo” hämtad. Det var få som brydde sig.

Tom Zé – ”São São Paulo” (1968)

Zé är ytterligare en artist som ingick i den innersta Tropicália-kretsen, men glömdes ganska snabbt bort, vilket David Byrne förändrade under 90-talet. Han återvända till musiken.”São São Paulo” är en av sångarens mest lättillgängliga låtar och är öppningspåret på debutalbumet Grande Liquidaçao. Kan även lyfta fram ”Jimmy Renda-Se” från hans andra album (en låt som är med på nyinspelningen av The Man From U.NC.L.E.).

Nara Leão – ”Lindonéia” (1968)

”Lindonéa” är en låt skriven av Caetano Veloso och den är ganska annorlunda gentemot andra uttalade Traopicália-inspelningar genom att vara relativt konventionell. Bossa-influnserna är påtagliga, men det gör inte musiken mindre fängslande. Leão jämförs ofta med Elis Regina.

Fábio –”Lindo Sonho Delirante LSD” (1968)

Denna singel är ett barn av sin tid och fångar de psykadeliska strömningarna på bästa sätt. ”Lindo Sonho Delirante LSD” är med andra ord en omtumlande upplevelse.

Vanusa – ”Mundo Colorido” (1969)

Det är omöjligt att inte bli glad av denna psykedeliska soulbomb. Fuzzgitarrer och förvrängda vrål. Det finns mycket att gilla. Ska jag vara ärlig, så har jag inte hört några fler låtar med Vanusa, men ”Mundo Colorido” räcker för en hel karriär.

Jards Macalé – ”Soluços” (1969)

Jards Macalé samarbetade mycket med Jose Carlos Capinam, vars poesi, teaterkonst och filosofi influerade stora delar av Tropicália-rörelsen. Capinam ligger bl.a. bakom Gilberto Gils ”Miserere Nobis” som är en av mina absoluta favoriter. ”Soluços” äger inte samma lekfullhet som sistnämnda klassiker, utan är mer traditionell i sin uppbyggnad, men alla behöver inte utmana för att höras.

Paulo Diniz – ”Um Chopra Prá Distrair (Chope Duplo) (1970)

Diniz har en tendens att använda sin röst på ett ganska enerverande sätt, men ”Um Chope Prá Distrair (Chope Duplo)” fungerar alldeles utmärkt.

Maria Rossi – ”Cinturão De Fogo” (1970)

Denna fantastiska b-sida blandar funk, soul och psykadelia på ett imponerande sätt. Musiken skapar ett beroende, du vill ha mer, vilket gör att låten bara fortsätter att snurra på skivdisken. Behöver snart ett nytt ex. Nu är det hög tid att lyssna på ”Cinturão De Fogo”.

ELY – ”As Turbinas Estão Ligadas” (1971)

ELY figurerar på gränsen mellan pop och psykadelia, och de hamnar helt rätt. Musiken är medryckande, skruvad och på alla sätt fantastisk. Det vore således dumt att genomleva livet utan att ha hört ELYs ”As Turbinas Estão Rigidas”.

Rita Lee – ”Viagem Ao Fundo De Mim” (1970)

Slutar denna lista där jag började. Os Mutantes grundare Rita Lee släppte 1970 solodebuten Build Up och på detta album finns en massa härliga poplåtar, bl.a. gungande ”Viagem Ao Fundo De Mim”. Inte typisk för Tropicália, men det gäller att ha ett öppet sinne.