Ordet supergrupp missbrukas ofta, ta två-tre medlemmar från ett par olika hyfsat populära band och vips har du en supergrupp. I Amasons fall har det lika rutinmässigt slängts fram då bandet består av medlemmar från Dungen, Miike Snow och så klart – Amanda Bergman själv.
Vad som står helt klart är att Amason har haft ett riktigt bra år. De släppte en grammisnominerad och rosad debutplatta, har gjort ett knippe hyllade spelningar och på riktigt tagit plats i den svenska bandfloran. De är inte längre bara ett lovande sidoprojekt. När de går på stora scenen den här sensommarkvällen är det med andra ord ett band som rimligtvis borde vara fyllt av självförtroende. Trots det blir den en lite skakig start; ljudet sitter inte riktigt där det ska, stämsången skaver och den förväntade tonträffen uteblir till en början.
Det varar inte särskilt länge. Snart har rutinen och skickligheten tagit över och bandets snygga softrock sitter som en smäck. Den självklara stjärnan i sammanhanget är naturligtvis Amanda Bergman och hennes oerhört vackra röst. När bandet brister ut i fantastiskt fin – och helt oironisk – cover av Foreigners gamla ”I Want To Know What Love Is” är slaget redan vunnet. Andra höjdpunkter är Gustav Ejstes snygga sång i ”Elefanten” och en ny svensk låt som jag inte lyckas snappa upp namnet på – men låter som en framtida hit.
När spelningen går mot sitt slut säger Bergman att de bara har fyra ynka minuter kvar på sig, innan bandet drar igång en knäckande vacker version av minihitten ”Ålen”. Det är en gåshudsframkallande final på en konsert som till slut blev en imponerande arbetsseger av bandet. Amason må inte vara en supergrupp i ordets egentliga betydelse, men som popband är de idag utan tvekan ett av landets främsta.
