Rhye lämnar ingen oberörd – Södra Teatern 27/8

Rhye @ Södra Teatern (2015-08-27). Photo: Max Adolfsson/ROCKFOTO. Source: Rockfoto Bildbyrå AB.

Det har funnits något spännande med projektet Rhye sedan starten. Att lyssna på deras debutalbum Woman från 2013 är än i dag gåshudsframkallande, för att det fortfarande går att skapa musik som på ett musikaliskt sätt kan vända en människas känslor in och ut. Från att vilja behålla mystiken tidigt i karriären, då medlemmarna knappt ville bli namngivna, till framgångarna med albumet Woman har deras identitet blivit tydligare och en annan strategi har fått ta form.

På en scen är det svårt att gömma sig bakom den påhittade mystiken. Robin Hannibal och Mike Milosh gör istället det enda rätta och gör helt tvärt om. Efter inledningen där bandet instrumentalt skapar en ”Twin Peaks”-inspirerad filmatisk stämning, passande på den gamla teaterscenen, kommer sångaren Mike Milosh in på scen och det hela får en mental kullerbytta. Iklädd säckiga byxor, sweatshirt och bandana glider han in på scenen med ett leende på läpparna. Det går inte att skaka av sig tanken att det kunde varit vem som helst från Södermalm som egentligen skulle kolla på Linda Pira som spelar samtidigt ute på Mosebacke, och helt enkelt gått vilse. För det är just det duon vill provocera fram. Att tvinga deras publik att ifrågasätta och skaka om de traditionella fördomar om hur man ska se ut och låta.

Rhye tillsammans med band blir i kväll ett storband i miniformat som levererar jazzfusion och en soulexplosion av sällan skådat slag på Södra Teaterns stora scen. Trots att kvällens musiker briljerar med sin skicklighet är det ändå sångare Mike Milosh som är den klart lysande fokala punkten denna kväll. Han står längst fram på scenen, sjungandes med den där Sade Adu-liknande rösten som gör att håren ställer sig. Men han är också lite ”all over the place” när han inte sjunger och bankar på hi-haten och virveltrumman, som står där längst fram. Han tar över orgeln från kollegan, bankar på trumsetet tillsammans med kvällens trummis och går ner på knäna för att mixa med olika ljud och ger utrymme för de övriga att visa upp sina färdigheter.

När kvällen avslutas med att han tar steget från mikrofonen och sjunger rakt ut till publiken ackompanjerad av endast de övrigas röster på scenen, har den knappa timmen bjudit på en musikalisk berg- och dalbana som omöjligt kan ha lämnat någon oberörd. Precis som deras ambition hela tiden har varit med det här projektet. Att musik ska gå direkt till hjärtat och att bejaka dess livliga och föränderliga, pulserande ljud.