I en aktuell intervju för Time berättar Abel Tesfaye att han vill göra pop coolt igen. Och det märks att Toronto-sångaren vill mycket med sin musik och aktuella Beauty Behind The Madness tar sikte mot listorna. Tesfaye håller inte tillbaka, denna gång ska hela världen lyssna på hans musik. Inställningen är imponerande, men det är inte alltid som låtarna matchar ambitionerna.
Skivan består av 14 spår, men det är inte alla som fångar min fullständiga uppmärksamhet. Å andra sidan är ”Can’t Feel My Face” och ”Tell Your Friends” bland det allra bästa som spelats in under artistnamnet The Weeknd. Dessa singlar förenar modern pop och R&B på bästa sätt.
Det kan vara så att jag lever i det förflutna, golvades av The Weeknds mixtapes som släpptes 2011, vilket gör att jag saknar det som varit. I grunden är dock uttrycket detsamma, men den klaustrofobiska, regntyngda och plågade sångare som presenterade sig i början av karriären har vissa problem att hitta rätt. Ett talande exempel utgörs av ”Dark Times”, vars mål att förena smärta med radiokvalitéer, men gästsångaren Ed Sheeran har svårt att övertyga. 80-talspampiga ”Angel” kryddar med barnkörer, men inte ens detta hjälper. I detta läge befriar ”The Hills” med sitt ångestfyllda mörker.
I likhet med Miguel skriver Tesfaye om att ligga, men det är svårt att nå upp till förstnämndes finness och smått bisarra framtoning. Inramningen blir helt enkelt enformig och mindre personlig. Det är emellertid omöjligt att ignorera Tesfayes röstmässiga kapacitet som skapar tyngd och närvaro. Och han är bra på att fånga en hitkänsla i sina låtar, mer eller mindre varje spår har singelpotential. Detta tenderar dock att förstärka skivans likriktade känsla.
Avslutar med dessa ord.
[Republic Records, 28 augusti]