Fansen längst fram mässar hans namn. Som en troende församling mässar till sin Gud. Ber om att han ska komma och ställa allt till rätta igen. Förvandla allt till något bättre. De behöver inte vänta länge. Snart kliver han på, som nedstigen från himlen, och när han plockar upp sin gitarr är allt bara så rätt det kan vara.
Markus Krunegård har Mosebacke i sin hand från start. Bandet hjälper till. Det är turnéavslutning och det verkar som vetskapen om det bränner inom dem. Eldar på dem till det yttersta när de tänder från första ackorden i “Du stör dig hårt på mig”. De ska spela skiten ur oss ikväll. Så mycket är säkert. Men något ger kvällen en kalldusch bara några låtar in i setlist. Ljudet krånglar och stundtals hör vi som står på vänsterkanten varken Krunegårds röst eller musiken. Det gnager på känslan. Någon ropar det mot scenen och Markus undrar, med glimten i ögat, om det finns några i publiken som pluggar på KTH som kan fixa problemet. Sedan peppar han oss och undrar om vi ska skita i ljudet och bara köra på känslan som finns, eller om vi ska vänta. Vänta är inget alternativ i just den stunden och de dundrar vidare. Men det är svårt att hålla känslan vid liv. Svårt att hålla fast vid glöden när ljudet är ett störande moment. Ett för stort skavsår som är i behov av plåster. Men plåstret kommer. Krunegård säger att de låtar vi just hört är en stor, fet Skagenröra. En förrätt som kommer följas upp med en sjukt bra huvudrätt. “Vi kommer tillbaka om fem minuter”, säger han och de går av.
Man skulle kunna tro att ett sånt här uppbrott gör att stämningen mattas av eller rent av försvinner helt. Men det blir snarare tvärtom. Publiken är taggade till tänderna när bandet ännu en gång går på, några minuter senare. ”Vi har inte gjort något fel. Bandet har inte gjort något fel”, konstaterar Krunegård från scenen och de rusar lämpligt nog in i ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel”. Ljudet är fixat, elden är tillbaka. Det som sker därefter är enormt laddat. Laddat med så mycket jävla glädje att det spirar på Mosebacke. Krunegård visar vad skåpet ska stå, hela setlist igenom. “LA.LA”, ”Hela Livet Var Ett Disco” och “Everybody Hurts” strömmar från honom och in i oss. Han visar gång på gång varför han är en vansinnigt bra liveartist. Han står med båda fötterna stadigt på scenen och trots avslöjandet om en sjuk nervositet innan giget, som närapå ledde till att han spydde, är det inget som märks överhuvudtaget. Han levererar och vi tar emot. Jag köper allt, med hull och hår. Allsången sprider sig fort i varenda låt. Den börjar blygt någonstans men växer sig stark. Likaså dansen, de vajande händerna och trycket i applåderna. Och som vanligt blir det en galen fest i ”Jag är en vampyr ” då han uppmanar oss att bara släppa allt och skita i vad folk tycker. Och likt en församling gör vi som han säger. Markus ord är vår lag.
Han tackar oss alla gång på gång för att vi kommit och påminner oss om att han kommer minnas den här kvällen. För allt som den var, med ljudkrångel och allt. För att vi stannade. Men vad skulle vi annars göra? ”Korallreven och vintergatan” ger rysningar in på bara skinnet. Och talet han håller, mitt i, om mänsklig värme är det mest vettiga och finaste jag hört på länge. För det är ett tal, inte ett mellansnack. Han säger så. Vi sväljer det helt. Folk lägger armarna om varandra i publiken och visst når han fram med sitt budskap. De kloka orden ebbar ut, men allsången fortsätter långt därefter. I ”Askan är den bästa jorden” får jag kämpa med att hålla tårarna i schack.
Markus Krunegård ger oss något att tro på. Ger oss ett hopp som bultar. Och han gör det helt utan spärrar. Jag kommer på mig själv att tänka där jag står i sensommarnatten; Livet alltså, ibland är det bara bra jävla fint.
