Dolce – Gröna höjder EP

När jag skriver detta har sensommaren drivits på reträtt på västkusten. Vattnet piskar mot otvättade fönster, på min åttonde våning vilar jag huvudet mot regnmolnen. Men samtidigt som solen tycks slocknad för säsongen, samtidigt som all eventuell semesterkänsla begravt sig själv bland köerna på ringlederna, hörs ett stilla skrik från Umeå.

Duon Dolce har funnits i vårt populärkulturella medvetande ett tag nu. Till synes sprungna ur samma mentala brunn som Skriet har Anna Levander och Leopold Nilsson släppt ifrån sig små guldkorn under våren, spelat på Stay Out West och blivit två drömmare att räkna med. Med sin storartat lågmälda minipop vann de våra skogshjärtan för länge sedan, långt innan Gröna Höjder EP.

Men nu är den här. Och det låter som det ska. Det låter som vi trodde. Drömsk skymningspop från landet långt borta. Sånger att kollapsa till, oerhört kraftfulla i all sin enkelhet. En fem spår lång resa genom rymden, som börjar och slutar längst in i ditt mest hemliga rum. Lika mycket en EP som ett uppror.

Den som kan lyssna igenom ”Gröna Höjder” utan att någon gång känna sig besläktad med urskogen, eller högfjället, eller Ume Älvs utlopp i Kvarken – den personen får gärna kontakta mig. Och vara beredd på att få epitet som ”känslokall”, ”avstängd” eller ”mindre vetande” kastade över sig. Och det kan väl inte vara så att jag överdriver? Att sommaren gjort mig överjäst, att ledigheten gjort min emotionella urskillningsförmåga slö och bakfull?

Nej.

Naturligtvis inte.

Jag gillar inte engelskan i ”090” och ”Inez Palema”. Jag förstår inte vad det ska vara bra för, när det går så lekande lätt på svenska. Att byta språk lägger ett filter över poesin.

Men i övrigt är det här en nästintill magnifik EP. Där andra musikkonstellationer kan ägna hela karriärer åt att bygga kulisser, sticker Dolce hål på alltihop och visar verkligheten precis som den är. Rå, oborstad, sorgsen. Det här är ”Norrlands tomma inland”, från Krunegård-låten, fast på riktigt och utan ”alla byar”. Bara rakt upp och ner, i all sin oändliga ensamhet. Så mycket landsväg, så mycket snöblandat regn, så mycket vemod. Att det får plats på en simpel EP är egentligen en gåta.

Så många band som måste höras, slå sig för bröstet, tränga igenom. Och så Dolce. Dolce behöver inte skrika eller chocka. Det räcker med ett piano, en flöjt och Anna Levanders spröda röst. Hela skapelsen ska lyssna då.

”Orgeltoner
Gröna Höjder
Flyr gör du bäst i nordanvind
Byter dräkt i vintertid”

[Nomethod, 30 augusti]

8